ͯ����Ƶ

Projektbeskrivning

Under senare år har ett flertal skådespelare med kurdiskt ursprung tagit plats på de svenska scenerna; Nisti Stêrk och Özz Nûjen har blivit bekanta ansikten för en bred publik genom arrangemang som Stockholm live, Melodifestivalen och Allsång på Skansen. Andra som Dana Marouf och Kemal Görgü har under en längre tid verkat i fria grupper och mera i bakgrunden; t.ex. i Kurdiska teatern, Teater Ararat samt den interkulturella gruppen Gnistor.

Kurdisk teater i Sverige problematiserar och ifrågasätter bipolära diskursiva beskrivningar av ”kurder” och ”svenskar” som etniska grupper. I sin teaterpraktik nyttjar de en form av kulturell flerspråkighetskompetens som uppenbarligen starkt återverkar i produktionerna och fungerar som gestaltningar av motbilder baserade på en komplex och öppen förståelse av ”kurdiskt” och ”svenskt”. Några iscensättningar producerade under senare år visar på detta, t.ex. Zeynos värld och Mistero Buffo. Mot bakgrund av hur kurder vanligtvis uppmärksammas offentligt - i onyanserade och tämligen förenklade stereotypiseringar av kvinnor och män i en tagen för given genusordning med hedersmord som signalord - är det särskilt intressant att uppmärksamma genusgestaltningarna inom den kurdiska teatern. Vilka karaktärer intar scenen? Vad gestaltar de för genusmässiga komplikationer, nyanseringar och motbilder? Hur gör man genus och hur intraagerar detta med etnicitetsdimensioner i produktionerna?

������å����ö������������
Nämnda skådespelare/artister kan på olika sätt sägas förvalta och förnya en i Sverige stark och spännande teatertradition – den fria gruppteatern. Dess avantgardistiska hållning och utveckling mot en politisering av teatern, utgör en nära till hands liggande teaterhistorisk fond där kurdisk teater smälter väl in.

Gruppteaterns arbeten har dokumenterats flitigt i svensk teaterforskning. Många har undersökt olika gruppers specifika verksamhet och arbeten. Andra har tecknat bredare bilder där aktuell samhällsdebatt inbegrips. Epoken har däremot inte i någon större utsträckning undersökts ur ett genusperspektiv. Två avhandlingar utgör dock undantaget. Den ena är Befrielsen är nära!, (2006) av Birgitta Johansson vid Göteborgs universitet och den andra är min egen forskning om Suzanne Ostens feministiska regi och hur den förändrats från arbetet i fri grupp på 1960-talet till idag. I Regi med feministiska förtecken: Suzanne Osten på teatern (2002) tillämpade jag en kombination av politisk teaterteori och genusteori utarbetad för teaterområdet som teoretisk ram. Metodiskt använde jag mig av ett fältarbete med kombinerade intervjusamtal och uppsättningsanalyser.

Samspelet mellan etnicitet och genus har inte målmedvetet uppmärksammats eller prioriterats inom denna forskning. Yael Feilers Nationen och hans hustru (2004) som undersöker relationen mellan feminism och nationalism i israelisk dramatik utgör dock ett undantag. Forskning med specifik inriktning på kurdisk teater i Sverige är hitintills också ett försummat område. Kurdisk teater i Irak är dokumenterad i Den talande bilden: om experimentell visuell kurdisk teater 1980-1990 (1993) av skådespelaren, regissören och författaren Dana Marouf som lyfter fram närheten till den västerländska avantgardetraditionen vid sidan av politiska teman och berättargrepp som bärande i produktionerna. En historisk översikt av kurdisk teaters rötter, utveckling och bredare tematik tecknas i Theater als Form des Widerstands in Kurdistan (2002) av regissören och teaterforskaren Hawre Zangana. Tidskriften Lalish, som ges ut av kurdiska exilkonstnärer i Wien ger inblickar i både en pågående experimentell teaterverksamhet i Europa och i en teaterdebatt som rör olika nivåer av kurdisk teater: gestaltningsfrågor i sig, innehållsliga och estetiska preferenser samt teaterns politiska potential.

I Sverige är det främst Dana Marouf som fört den kurdiska teaterns talan och offentligt formulerat en vision om att den både skall beaktas och respekteras i egenskap av teatral utvecklingspotential, något som ger ekon in i en global teaterdebatt. Hur man beaktar och använder sig av andra kulturers uttryck utgör en central aspekt av den internationella teaterforskningen med interkulturella förtecken. En betydande del av (ut)forskningen inom fältet har i praktiken utförts av västerländska teaterregissörer som sedan införlivat etniskt präglade uttryck och inslag i sina uppsättningar. Eugenio Barba, Peter Brook, Ariane Mnouchkine och Richard Schechner har arbetat på detta sätt och därigenom vidareutvecklat sin teatersyn och teaterpraktik, något som har dokumenterats i enskilda verk om och av respektive konstnär samt i samlingsvolymer om interkulturell teaterforskning, exempelvis av Patrice Pavis i Theatre At The Crossroads of Culture (1992) och The Intercultural Performance Reader (1996).

Dokumentationen visar att 1900-talets västerländska teater, även inräknat de politiska och avantgardistiska grenarna, i modernistisk anda har använt andra kulturers uttryck, vilket också har kritiserats som ett västerländskt estetiserande på etnocentrisk grund vilande på koloniala tankerester i såväl människo- och kultur- som teatersyn.

Bl.a. teaterforskaren och regissören Rustom Bharucha har ifrågasatt denna strävan efter ett allmängiltigt teateruttryck som skall underförstås tala till alla människor oavsett ursprung. Han menar att interkulturella samarbetsprojekt inte kan frikopplas som en form av fritt utforskande och lånande av varandras kulturdrag. Istället ser han teaterns uttryck snarare som starkt knutet till sociala, samhälleliga och nationella strukturer. På liknande sätt framhåller genusforskningen idag vikten av att synliggöra komplexitet och ifrågasätta entydiga representationer av människor och kulturer genom att förankra aspekter som etnicitet, klass, kön osv. i historiskt specifika och rumsligt situerade sociala processer. Jfr De los Reyes, Mulinari, Intersektionalitet (2005).

Inom svensk teater verkar de facto ett antal skådespelare/artister i en form av interkulturell kontext och med tydlig kurdisk profilering i sitt konstnärskap. Projektet avser att närmare undersöka detta teaterarbete och utgår från denna teater som situerad i specifika processer - teatrala såväl som samhälleliga och sociala – och i Sverige idag. Vilken utvecklingspotential finns häri och därmed för svensk teater i stort?

Specifika mål
Syftet är att undersöka hur genus och etnicitet samspelar och gestaltas på teaterscenen, medvetet används och politiseras inom den kurdiska teatern i Sverige. Målet är att synliggöra och ge kurdiska gestaltningar konturer som en del i och i relation till svensk samtidsteater, också som en vital del av utvecklingen inom svensk teater.

Projektbeskrivning
Inledningsvis tecknas en bakgrund till och beskrivs den kurdiska teaterns situation i Sverige samt presenteras undersökningens genusteoretiska ramar, praktiska förutsättningar och dess material. Det politiska inslaget, vilket redogörs för nedan som förbundet med genus och etnicitet, tydliggörs som en grundpremiss för undersökningen av en teaterpraktik som aktivt och medvetet problematiserar dessa dimensioner av teaterarbete.

Uppsättningarna är skapade av skådespelare från Irak och Turkiet verksamma under 1980-, 1990- och 2000-talet. Gemensamt för dessa är bl.a. att ingen är född i Sverige samt deras erfarenheter av ett politiskt förtryck förbundet med att vara kurd. Nyare sociologisk forskning visar att politisk medvetenhet kopplad till detta utgör den främsta gemensamma nämnaren för kurder i exil. Jfr Minoo Alinia, Spaces of Diasporas: Kurdish identities, experiences of ohterness and politics of belonging (2004). Projektets strävan är att undersöka det politiska i gestaltningen och det arbetar därmed hypotetiskt med antagandet att denna medvetenhet färgar den teater man producerar. Hur det politiska yttrar sig - i ämnesval och berättarteknik - påverkar sannolikt såväl arbetsmetoder som gestaltningar samt hur man placerar sig mot den teaterhistoriska fonden. Egna erfarenheter som motiv för arbetet i kombination med avantgardetraditionens estetiskt och politiskt radikala formspråk erbjuder sannolikt ett gynnsamt konstnärligt skapandeklimat.

Utbildningserfarenheter och gestaltningsformer samt nationella rötter med olika politiska klimat skiljer sig dock åt mellan artisterna. Inom gruppteatern på 1980- och 1990-talet återfinns professionellt utbildade kurder från Irak och Turkiet - såsom Kemal Görgü, Dana Marouf, Fadil Jaf och Serpil Inanç. De artister som kommit fram via stand-up genren under 2000-talet är mera individuellt profilerade men inte klassiskt skådespelarutbildade - såsom Nisti Stêrk och Özz Nûjen från Turkiet.

Följande delar av undersökningen avses genomföra fördjupade studier av det empiriska material som producerats och produceras under dessa decennier. Fokus läggs på både gruppteatern och stand-up artisterna och tecknas genom enskilda teaterkonstnärers arbeten inom vartdera fältet. Analyser och tolkningar av hur genus och etnicitet intraagerar som ett politiskt stoff uttryckt i det konstnärliga arbetet kommer att söka sig fram efter följande tre huvudlinjer vad gäller frågeställningar:

1.Basnivå - konstnärlig arbetsprocess och gestaltningar
Hur intraagerar genus och etnicitet i aktuella ämnesval, gestaltningsgrepp och arbetsmetoder? Hur fördjupar och nyanserar man gestaltningarna av kvinnor och män? Vad är möjligt respektive omöjligt att gestalta? Hur relaterar gestaltningarna till diskursiva bilder av kurder? Hur spelar könstillhörighet/genus in i arbetet?

2. Social/samhällelig nivå - skådespelarnas plats i svensk teater idag
Hur positionerar man sig som kurdisk skådespelare i relation till ett svenskt teaterklimat som uttalat satsar på genus och mångkultur? Vilka rum skapar man sig/kan man skapa sig att verka inom? Hur inverkar könstillhörighet/genus här? Vilka verkningar får arbetet inåt respektive utåt minoritets- och majoritetskulturen?

3. Teaterhistorisk nivå - gestaltningen och traditionerna
Hur omvandlar skådespelarna erfarenheter av ett reellt politiskt förtryck som kurder till teatrala och politiska verkningsmedel i dessa rum? Hur relaterar det till svenska och kurdiska
teatertraditioner ifråga om politiska och avantgardistiska gestaltningsgrepp? Vilken betydelse har könstillhörighet/genus här?

Hur man väljer sina konstnärliga uttryck och vilka gestaltningsval man gör kännetecknar numera politisk teater som fokuserar och utgår från skådespelarens arbete med roller snarare än ett renodlat textbudskap. Därmed är såväl arbetsprocesser, gestaltningsmetoder som teaterföreställningar producerade i Sverige och på svenska givna att studera.

Materialet omfattar kommande teaterföreställningar samt befintlig sedvanlig dokumentation av tidigare uppsättningar; föreställningsdokumentationer, manus, artiklar, referens- och bildmaterial. Likaså är press- samt utredningsmaterial om teaterns mångkultursatsning aktuellt. I en avslutande del sammanfattas och diskuteras de insikter och slutsatser som undersökningen genererar.

Förutom teatervetenskapliga föreställnings- resp. uppsättningsanalytiska metoder där skådespelarnas arbetsprocesser i detta fall blir av central vikt i analyser och tolkningar, ligger projektets potential främst i möten och intervjuer med berörda skådespelare. Detta kommer i sin tur sannolikt att generera ytterligare dokumentation av arbetsprocesser. Det finns ett stort värde i att på ort och ställe i dialog, dvs. genom intervjusamtal med de kurdiska skådespelarna skapa möjligheter till dylika möten. Samt att denna väg få rekommenderade nödvändiga vidare kontakter både nationellt och internationellt, då undersökningen ifråga om teatertraditioner kommer att beröra den kurdiska teaterns rötter och vittförgrenade europeiska nätverk. Detta explorativa drag av närstudier i form av fältarbete i teaterarbetets egna sammanhang utgör ett metodiskt fundament som genererar förståelse och teoretiska infallsvinklar väl förankrade i det empiriska materialet. Övergripande har projektet en stark teater/kultursociologisk förankring där teatern studeras som en social händelse i samhället; i detta fall med en politiskt radikal spets. Projektet arbetar med ett kulturbegrepp med innebörden - ett gemensamt medvetande i en grupp människor. I materialet utgörs detta av den politiska medvetenheten om etnisk tillhörighet. Dess yttringar och gestalter studerade med fokus på genus och etnicitet utgör projektets röda tråd och en maktkritisk blick är inbyggd både på ett mikro- och ett makroplan.

Genusteoretiskt använder studien intersektionalitet som ram, där dimensionerna etnicitet och genus fungerar som dynamiskt rörliga kategorier förbundna och intraagerande med varandra. Skådespelarnas arbete är en form av utförd/gestaltad, kanske aktivistisk men definitivt politiskt praktisk intersektionalitet som medvetet bygger på dessa dimensioner. Vad som kommer att prövas är en maktkritik som gestaltar motstånd mot maktasymmetrier inom teatern i relation till samhälleliga diskurser med en högst påtaglig social inverkan på/i teatern. Detta kommer eventuellt till uttryck i den konstnärliga gestaltningen, vars effektivitet och radikalitet prövas i mötet med publiken och omgivande samhälle. Gestaltningarna synliggör sannolikt sprickor där förändringar av olika slag kan äga rum och gestaltas. Det råder förmodligen knappast någon konsensus kring hur de enskilda skådespelarna förhåller sig till detta; deras respons gestaltar sig sannolikt på flera sätt, liksom hur de identifierar och förhandlar om sina positioner i relation till dimensionerna. Projektet avser fokusera på skärningspunkter mellan genus/etnicitet inom ramen för skisserade huvudlinjer för att undersöka detta.

Projektets sammantagna genomförande beräknas till tre år. År ett sker huvudsaklig materialinsamling och slutgiltig avgränsning, fältarbete och studiebesök samt resor, t.ex. till den årliga kurdiska teaterkonferensen i Europa. År två och tre ägnas åt materialbearbetning, analys och tolkning med ev. kompletteringar i form av uppföljande intervjusamtal samt skrivarbete.

Projektets betydelse
I mötet med en befintlig kurdisk teater som arbetar med frågorna i praktiken, bidrar projektet till att ta fram ny kunskap om den komplexitet som kännetecknar de genusgestaltningar, vilka möter en bred publik på scenen och genom tv-rutan. Liksom det sätter strålkastaren på hur en kurdisk teater bestäms av och i sin tur återverkar på omgivande social kontext och diskursiv ordning i samhället, men även på omgivande hegemonisk teater. Projektets grundfrågor, upplägg, analyser och reflektioner kan antagligen ha generell räckvidd och vara relevanta och giltiga även för annan etniskt kopplad teaterverksamhet i landet. I förlängningen kan projektets arbetsmetoder och teoretiska grundvalar bidra till frågeställningar som är möjliga att överföra och tillämpa inom ett vidare teaterforskningsfält. Liksom till vidare kulturpolitiska ramar där genus och etnicitet blir aktuella i ett mångkulturellt samhälle.

Kurdisk teater, Intersektionalitet, Genus, Etnicitet