ͯ����Ƶ

Projektbeskrivning

Slutrapporten finns här.

1. INLEDNING
2. NORDSKANDINAVISKA/ ALLMÄNT NORDSVENSKA UNDERSÖKNINGAR
3. ”TIMBER FRONTIERS”
4. SKELLEFTESTUDIER
5. ETNISKA GRUPPER I MÖTE GENERELLT. KOMPLEXET SAMER –
FINNAR – SVENSKAR I NORR
6. YTTERLIGARE EXEMPEL PÅ ETNOLOGISKA OCH SPRÅKLIGA
KULTURGRÄNSSTUDIER INOM PROJEKTET
7. SAMMANFATTNING OCH NÅGRA KRITISKA REFLEKTIONER RÖRANDE
PROJEKTET
8. ÖVRIGA RELEVANTA UPPLYSNINGAR OM KULTURGRÄNS NORR
8.1. PUBLICERINGSVERKSAMHETEN
8.2. PROJEKT SOM UTVECKLATS I KULTURGRÄNS NORR:S
����շ����Ö������
8.3. KULTURGRÄNS NORR OCH DET PRIORITERADE OMRÅDET
NORDLIGA RUMMET VID UMEÅ UNIVERSITET
8.4. LOKALHISTORISKT INSTITUT I SKELLEFTEÅ
8.5 FORSKNINGSINFORMATIVA INSATSER
8.6 GRUNDUTBILDNINGSINSATSER

1. INLEDNING
Kulturgränser och kulturområden är universella företeelser och har uppmärksammats i betydande utsträckning i tidigare forskning. Ofta är det fråga om dynamiska gränser som är genomträngliga, någon gång kan gränserna däremot vara särskiljande. Ambitionen hos en äldre generation geografer var att avtäcka den homogena (eller, som man sade, naturliga) regionen och dess gränser genom en analys av geologiska, klimatiska, socioekonomiska och kulturella egenska per. Den naturliga regionen blev dessa geografers forskningsobjekt. Många intresseväck ande ”regionporträtt” producerades, men skolbildningens naturdeterministiska betraktelsesätt ledde snart forskningen in i en återvändsgränd. Den geografiska verkligheten var nämligen inte statisk och man intresserade sig bland geograferna alltmer för själva förändringspro cesserna.

I dagens mångvetenskapligt inriktade forskning uppfattar många forskare rummet som en kulturell konstruk tion, skapad och upprätthållen i sociala relationer och i tankevärlden, inte i första hand som en konkret geografisk lokalitet. Man talar ofta om ett kognitivt rum.

De kulturella gränserna förändras alltså; man kan säga att de inte bara har en korologisk utan också en kronologisk dimension. Över mer eller mindre stabila gränser och regioner, sveper dessutom innovationer fram mellan områden, mellan grupper och ytterst mellan olika individer. Det kan vara fråga om innovationer av många olika slag: förändringar i materiell kultur, tekniska innovationer, sätt att organisera produktionen, religiös och politisk idéspridning, språkliga innovationer och mycket annat.

De nya företeelserna kan emellertid etableras snabbt, med avsevärd fördröjning, med påtagligt dålig genomslagskraft eller inte alls. Människor uppvisar mer eller mindre påtaglig benägenhet att anamma innovationer, vilket kan avläsas som att gränsen uppvisar högre eller lägre grad av ”genomsläpplighet”. Både introduktionen av nyheter och tillbakaträngandet av det ”gamla” är intressanta att studera.

De förändringsförlopp vi här har att göra med kan beskrivas i psyko-sociala termer, där grannbygders invånare (re)agerar mot varandra antingen genom att medvetet utplåna skillnader mellan olika beteenden/olika företeelser eller genom att faktiskt bibehålla och kanske rentav förstärka skillnader.

Vid analysen av förloppet är det frestande att mobilisera några av de begrepp som används inom sociolingvistisk forskning, nämligen kontakt, prestige och identifikation. Så här kan det enkelt beskrivas. Vi kommer i kontakt med en ny företeelse, och kan därvid antingen av prestigeskäl anamma denna, eller också, genom att identifiera oss med den egna gruppen, avvisa nymodigheten. Man kan emellertid också uttrycka sig som så att man framhäver prestigen i det egna vid denna identifikationsprocess – på detta sätt blir identifikationen en manifestation av den egna prestigen.

Kulturgränser kan ligga på olika nivåer. Vissa av dem är stabila, vi har att göra med sega strukturer djupt ner i historien. Det finske etnologen Ilmar Talve har menat att kulturgränser kan ha sina rötter t.o.m. flera tusen år tillbaka i tiden. Sådant tidsdjup kan möjligen en sådan gräns som den mellan Ångermanland och Västerbotten (”Nolaskogsgränsen”) ha, en gräns som arkeologerna kan avläsa i sina artefakter från senare delen av bronsåldern ända in i medeltiden och som sedan etnologer och språkforskare kan avtäcka från senare tider. Avsevärt tidsdjup kan även den sydost – nordväst-diagonal ha, som (grovt taget) löper från södra Småland upp mot Värmland, och som avskiljer det ”västra” Sverige från det ”östra”, låt vara att gränslinjens karaktär och tidsställning under senare tid med goda skäl avsevärt problematiserats.

Men även på lägre geografiska nivåer, t.ex. när vi studerar socknar, aktualiseras gränsproblematiken. Vi kan empiriskt belägga hur grannsocknar utvecklats i kontrast till varandra, såsom de jämtska socknarna Klövsjö och Rätan, skillnader som går att iaktta i seder, bruk och språk (man talar om sockenborna med öknamnen klövsjömä resp. rätanve, åsyftande socknarnas ord för pronominet ’vi’) men också i benägenhet att anamma innovationer i senare tid, vilket bl.a. befolkningsforskare diskuterat.

Genom att studera en bygd på lägre aggregeringsnivåer, kan man komma förändringsprocessens aktörer nära. ”Mikroskopiska” perspektiv har sedan decennier varit självklara inom ett flertal samhälls- och kulturvetenskaper som antropologi, etnologi, språkvetenskap, historia och kulturgeografi. Genom sådana studier kan man komma åt djupare ”mentala strukturer”. Det är dessa aggregeringsnivåer som träder i förgrunden vid analysen av giftermåls fälten, vilka undersöks i flera av projektets studier – i olika rum, för olika tider och med olika grundfrågor i fokus. Men även de perspektiv, som fångar utvecklingen på ett makroplan – för att nu tala med kulturforskaren Branimir Bratanic, det ”teleskopiska” perspektivet – är nödvändiga.

Projektet uppmärksammar som vi kommer att se gränser av olika slag – kognitiva, sociala och kulturella, för att nu nämna några –, men även de kulturella processer som leder fram till gränser. Grundfrågan blir alltså snarare när en gräns egentligen uppstår, eller, annorlunda uttryckt, när skillnaderna mellan två regioner är tillräckligt markanta för att en gräns skall kunna sägas ha uppstått dem emellan. Dessutom är det naturligtvis viktigt att det kan etableras ett rimligt samband mellan de valda variablerna.

I en av de skrifter som utgetts inom projektet, Kulturens frontlinjer 2 (s. 48), diskuterar historikern Christer Winberg kulturgränsforskningens relevans, och frågar sig: ”Är då kulturområden och kulturgränser ett angeläget forskningsområde? Kan man inte säga, att varje region vid närmare betrak tan de sönderfaller i en rad ännu mindre områden, och att varje försök att sätta samman dem är ett meningslöst systemsökande? Är det vidare inte en rigid inställning att till varje pris försöka se grän ser i den brokiga verkligheten? Mot dessa invändningar kan sägas, att studiet av regioner och gränser blir menings fullt, om det är ett medel, inte ett mål i sig. Syftet med studiet av geogra fisk utbred ning på kartor är att formulera hypoteser om sam band mellan olika företeelser, om utvecklingsprocesser etc.” Detta synsätt har blivit något av ett credo för projektets forskare.

Kulturgräns norr har enligt grundansökan, eller snarare i en av fonden accepterad revidering av grundansökan (där delundersökningar rörande embryonala kulturgränser överförts till ett eget projekt, ”Svenskhetens gränser”), lagts upp så att forskarna i sina studier uppmärksammat

det nordskandinaviska området i stort, eller i varje fall den nordligare delen av området, särskilt dess svenska delar; här finns bl.a. några språkliga undersökningar och några som berör innovationsprocesser (avd. 2);
”the timber frontier”; dvs. stortimmerdriftens utbredning från sydväst över det norrländska området, och hur detta kan avläsas i olika empirier (avd. 3);
Skellefteområdet; dels studier av den s.k. Skellefteå-Byskegränsen, dels och framför allt studier av Skellefteå storsocken och Skellefteälvdalens flodområde över tid för att iaktta gränsförskjutningar och exempelvis vad som händer när innovationer introduceras, som vid stadsgrundandet 1845 då urbana innovationer i Skellefteå stad möter det omgivande rurala området (avd. 4);
etniska grupper i möte (generellt). Komplexet samer – finnar – nordbor i möte; dels studier av de språkliga förhållandena (jfr första punkten ovan), dels, och främst, studier av förhållanden i senare tid, varvid etnicitetsrelaterade frågor träder i förgrunden (avd. 5).
I avd. 6 presenteras några etnologiska och språkliga undersökningar som faller utanför de nämnda huvudområdena.



2. NORDSKANDINAVISKA/ ALLMÄNT NORDSVENSKA UNDERSÖKNINGAR
Då det gäller de bredare anlagda nordskandinaviska/nordsvenska studierna, skall först nämnas de språkliga undersökningar som hänför sig till ämnena nordiska språk och samiska. Dessa studier för oss längre tillbaka i tiden än de flesta andra delprojekten, vi befinner oss här i förhistorisk tid och i medeltid, och därför förekommer här samverkan med arkeologer och ekologer.

Det språkliga spelet mellan det västnordiska (med tyngdpunkt i Norge) och östnordiska (med tyngdpunkt i Uppsverige) influenserna på nordskandina viskt om råde under förhistorisk och äldre historisk tid samt frågor i förbindelse med nordskandinaviska identifikationsområden i äldre tid, står i centrum den forskning som genomförts av projektledaren. Studierna baserar sig på dialekt- och ortnamnsmaterial. Framför allt de västnor diska språkspåren på nord­skandinaviskt område har fo kuserats, och här har tidigare inte uppmärksammade sam band avslöjats, inte minst gamla språkliga reminiscen ser av väst ligt ursprung inom det bottniska kustområdet. Dessa studier sätter på ett påtagligt sätt in det nordsvenska språkrummet i ett större nord germanskt perspektiv, och är betydelsefulla för att fixera gränser, över gångs områden och barri ä rer inom området över tid.

Konkret visar det sig många gånger finnas västnordiska rötter bakom förhistoriska nordsvenska ortnamn, detta gäller namn som Tåme, Bettnesand, Bygdeå, Lövånger och en hel del andra. Men också då det gäller samiska namn får man räkna med att inlånat västligt nordiskt språkstoff måste mobiliseras vid härledningen, exempelvis i ett namn som sydsamiskt Faepmie (alltså Fatmomakke, Vilhelmina), till västnordiskt hvammr ’sänka (i terräng)’.

I flera studier har kunnat visas hur dialektgeografiska samband finns mellan ett nordligt bottniskt område och (västligt) norskt och (forn)västnordiskt område, det gäller enskilda lexem, det gäller också grupper av ord såsom nasalassimilerade former som bratt och sopp.

Ett annat undersökningsobjekt utgör det samiska ordförrådet och de samiska ortnamnen, vilka studerats utifrån dialektologiska och språkgeografiska aspekter. I denna del framstår umesamiskan, dvs. samiskan mellan Pite- och Umeälven (med undantag för arjeplogssamiskan), som ett språkgeografiskt sett svårtolkat övergångsområde. Umesamiskan uppvisar stora likheter med den egentliga sydsamiskan beträffande ljussystem och ordböjning, men beträffande ordförråd skiljer de sig åt. Man har tidigare bl.a. menat att umesamiskan ordförråd successivt fått en nordligare prägel, och Olavi Korhonen har dessutom i olika studier visat på existensen av västnordiska inslag i umesamiskan, vilka saknas i områden norr därom. Detta är resultat som överensstämmer med det som de nyssnämnda nordistiska studierna visat. (Helt nyligen har Mikael Svonni argumenterat för att det umesamiska området varit ett område för språkmöte mellan talare av sydsamiska och centralsamiska. Kustsamer skulle under århundraden ha mött en sydsamisktalande befolkning när de varit på jakt och fiske i inlandet och lärt sig sydsamiskt språk. Hypotesen är intressant.)

En del studier fokuserar den samiska barktäkten och bruket av tallens innerbark som kosttillskott. Denna forskning har skett i gränssnittet mellan ekologi, arkeologi och språkvetenskap. Samiska barktäkter och spåren av dessa i levande träd och deras utbredning i norra Skandinavien är starka indikatorer för samisk kultur i tid och rum. Den samiska barktäktsterminologins språkliga bakgrund och ordens utbredning är har varit föremål för uppmärksamhet i flera av Korhonens studier. Betydelsefulla ekologiska och arkeologiska studier har utförts av Lars Östlund, Ingela Bergman och Olle Zackrisson. Det finns mycket tydliga gränser i landskapet knutna till det samiska skogsutnyttjandet. Utbredningen av samiska barktäkter visar en östlig gräns, i princip sammanfallande med lappmarksgränsen. Vidare finns en tydlig sydlig gräns som i princip följer Vindelälven. Området i anslutning till Tornedalen saknar samiska barktäkter.

Men alla studier rörande det nordsvenska området tar inte sin utgångspunkt i äldre förhållanden. En del utgår också från moderna identifikationsområden och innovationsspridning i vår tid. Dessa studier baseras på en bred enkätundersökning inom området, från Örnsköldsviks kommun i söder upp till riksgränsen i norr (den s.k. Botniaregionen). Syftet var att undersöka dels hur innovationer under 1900-talet spridits i området, dels hur människors mentala föreställningar om vilka som är ”vi” och ”dom” ter sig.

Upplevelsen av moderniseringen och hur innovationer som bilen, radion, grammofonen, televisionen m.m. påverkat livet och den sociala kulturen har sålunda belysts av etnologen Lars Olov Sjöström. Intresse ägnas åt innovationsförmedlarna, alltså de personer som introducerade företeelserna. Bl.a. kan man av enkätsvaren se att det i påfallande hög grad var skogsarbetare som introducerade grammofonen och radion i de nordsvenska bygderna – skogsarbetarna hade ju, som lönearbetare, tillgång till kontanter och kunde därför skaffa dessa moderniteter. Beträffande introduktionen av televisionen kan därtill iakttas att motståndet mot dessa innovationer var påfallande stort i en del av de nordnorrländska väckelsebygderna.

Trådar från enkätundersökningen har Sjöström sedan tagit upp i sitt avhandlingsarbete, ”Modernitet i det traditionella. Kulturbyggen och gränser inom ett nordskandinaviskt område”. På olika sätt belyses här förhållandet mellan individ och kollektiv i moderniseringsprocessen.

Från svaren i samma enkät tar även nordisten Lisa Eriksson spjärn i studien av de nordsvenska ungdomarnas språkliga och mentala rum. Särskilt är det piteungdomar som fokuseras av Eriksson. (Se närmare adv. 6 nedan.)

Enkätundersökningarna belyser en korologisk dimension, men det är ändå de sociala och mentala gränserna i samhällsomvandlingen som blir de viktigaste aspekterna vid analysen av enkäten. De mön ster som fram kommit ger oss en mångfasetterad och problematiserad bild av innovationernas spridning inom det nordsvenska området.



3. ”TIMBER FRONTIERS”
Det finns, som redan sagts, också gränser som inte är stabila utan rörliga i rummet. En sådan gräns är ”the timber frontier”, vilken bl.a. Francis Sejersted ingående studerat, alltså timmerexploateringens dynamiska gräns, vilken påverkat skogslandskapet och till vilken kan knytas viktiga politiska och ekonomiska förändringar i samhället, t.ex. lagar som reglerar skogsexploateringen samt framväxten av en lönearbetarklass.

I Europa utvecklas under 1800-talet en timmerexploateringsfront med i huvudsak nordöstlig riktning. Det första steget i denna process är omlokalisering av sågverksindustrin i södra Norge. Därefter sker en successiv överflyttning av expansionen inom denna näringsgren till Sverige. Fronten sveper tidigt över Värmland och därifrån kommer många av stortimmerdriftens innovationer, men timmerexploateringen får sin största dramatik i Norrland. Fronten förskjuts i nordlig riktning och går från kust till inland. Parallellt med den svenska frontens förskjutning sker en liknande utveckling i Finland, och, lite senare, i norra Ryssland.

”The timber frontier” har inom projektet studerats av ekonomihistoriker, skogsekologer och språkforskare.

I en tvärvetenskapligt anlagd studie med ekonomihistoriker och ekologer analyseras sålunda denna rörliga gräns ur ett internationellt perspektiv, i syfte att skapa en modell för studiet av exploatering i av människan outnyttjade skogar.

Både de tidsmässiga aspekter och rumsliga aspekter rörande ”timber frontier” har undersökts, främst av en av projektets ekologer (Anna-Lena Axelsson). Här fokuseras frågan vad som hände med skogen före och efter ”timber frontier”, vilka regionala skillnader som kan iakttas samt hur landskapsmönster förändras. Studierna visar att skogslandskapets förändring i norra Sverige under perioden 1850-1950 varit mycket dramatisk men att vissa karakteristika i skogslandskapet ändå bibehållits över exploateringsfasen. Genom att analysera landskapet i ett GIS i tidsskikt, kan man se hur olika element som exempelvis äldre skog eller lövskog förflyttats i landskapet. Anomalier i timmerexploateringsgränsens förskjutning kan också iakttas. I Dalarna har anomalierna äganderättsliga orsaker. Resultaten från detta delprojekt har tillämpning idag när skogsbruket efterfrågar historisk information som skulle göra det möjligt att anpassa dagens skogsskötsel till de krav som ställs från natur- och kulturmiljövårdens sida.

En annan studie (Lena Sandberg) belyser skogsutnyttjande ur ett mikrohistoriskt perspektiv utifrån en omfattande dagbok från Degerfors i Västerbotten, förd under en intensiv period i skogsexploaterings historia i slutet av 1800-talet. Dagboksförfattaren Jonas Åström var engagerad i skogs- och flottningsarbete, och ur dennes släkt kom flera av timmerexploateringens viktigaste aktörer i området. Genom denna studie blir det möjligt att tolka “timber frontier”-rörelsen ur ett lokalt perspektiv, liksom möjligheter skapas för att förstå dess sociala dynamik.

På det lokala och regionala planet förde exploateringsfronten med sig betydande förändringar. Nya arbetsmetoder infördes i bygder som tidigare varit utpräglat agrara och inriktade på självhushållning. Med de nya körredskapen introducerades också en mängd nya termer i dialekterna. För avvisaren, den konstruktionsdetalj i timmerkälken (getdoningen) som har till uppgift att hindra fastkörning, inlånades i dialekterna i nordvästra Ångermanland och de inre delarna av Västerbotten – det område där de nya doningarna med avvisare först introducerades av värmlänningar – det värmländska ordet rafs. På andra håll används däremot etablerade ord för föremål som kunnat associeras med avvisaren, t.ex. vanne. På åter andra håll skapas nya ord eller upptas ord som tillverkarna skapar, avledare, avbärningsjärn osv. Det är avslöjande att se hur man i olika dialekterna löste de terminologiska problemen, och genom dessa studier kan till någon del attityder till innovationen spåras.

Det skall emellertid framhållas att studierna rörande den språkliga dimensionen av förskjutningen av ”timber frontier” inte kunnat avslutas, då den doktorand som engagerades för detta delprojekt, Jerker Öström, avled innan studien slutförts. Dock har Öströms hela material – ambitiöst insamlat från arkiv och genom uppteckningar – lagts in i den dialektgeografiska databas som finns vid Umeå unversitet (Diabas), varför i varje fall grundmaterialet finns tillgängligt.



4. SKELLEFTESTUDIER
Skellefteområdet – här definierat som Skellefteå gamla storsocken och hela Skellefteälvens flodområde – uppmärksammas i en rad studier inom projektet. Enligt projektets grundplan skulle detta område speciellt uppmärksammas, eftersom området är viktigt ur nordskandinaviskt kulturgränsperspektiv. I kustlandet finns nämligen – det visar inte minst den språkliga empirin (Edlund, Korhonen) – en gräns mellan nordisk och finsk kultur, avläsbart även i arkeologisk evidens (Noel Broadbent) och i förekomsten av etnologiska artefakter. Gränsen har med stöd i detta senare material diskuterats av framför allt Phebe Fjellström, men även av Kustaa Vilkuna och Niilo Valonen. Intressant nog löper även längre mot väster en härtill svarande viktig språklig och kulturell gräns, som skiljer nordligt från sydligt på samiskt område. Denna gräns ”övertvärar” flera älvar från Umeälven till Piteälven. Gränsen kan ha uppkommit då samiska och icke-samiska (nordiska och finska) grupper i gammal tid möttes (Korhonen).

Ännu intressantare har gränserna INOM Skellefteregionen visat sig vara för projektet, och därför har Skellefteregionen intensivbelysts i syfte att avtäcka gränsrelaterade, kulturella processer över tid. Därvid har det varit möjligt att klarlägga hur olika innovationer slår igenom i ett lokalsamfund, hur gamla kulturella och mentala gränser upprätthålls eller förändras samt hur nya gränser uppstår, vidare att visa vilka innovatörerna är osv. Frågor om urbant och ruralt aktualiseras vid studier av den brytpunkt som stadsbildandet 1845 kommer att utgöra.

Åtskilliga ansträngningar har gjorts för att analysera området med hjälp av det rika källmaterial som bevarats. I tre volymer, om sammanlagt cirka 2 500 sidor, ges med källornas hjälp något av en helhetsbild av Skellefteområdet från Vasatiden fram till sekelskiftet 1900 (Lundström 1997 (ny uppl. 2004), 2001, samt u.u. 2006).

Den första volymen (som alltså har kommit i två upplagor) utgör en genomgång av Skellefteå sockens ca 60 byar och 400 gårdar under Vasatiden med personer, beräknad areal, näringar, kontakter med andra bygder, i vissa fall bomärken och gårdnamn m.m. Vissa gårdar får man en god bild av tack vare Johannes Bureus uppgifter om familjemedlemmar, giftermålspartners samt flyttningsmönster. Socknens fjärdingar och rotar kartläggs i syfte att komma åt socknens mindre ”byggstenar”. Uppgifter rörande språkliga och etniska förhållanden återges. Den nyssnämnda gränsen mellan nordiskt och finskt i Byskeområdet belyses utifrån ortnamnsformer. Det är vidare intressant att notera ortnamnsformer under 1500-talet som indikerar finsk-nordisk interferens. Under 1500-talet ser man att bönderna tränger in i nuvarande Malå och Arvidsjaur i sitt fjällträskfiske. Redo visningen av fiskesjöar kan, åtminstone till någon del, an vändas för att rekonstruera kommu nikationsleder och olika byars intresseområden. En betydelsefull kommunikationsled utgör Bureälven. Intressant nog finns i Bureå nere vid mynningen en kyrklig institution – Bure kloster – vars betydelse kanske indikeras av det betydande antal studenter vid Uppsala universitet som kan noteras från området under perioden. Vi blottlägger, som projektledaren i ett sammanhang uttryckt det, en tidig ”intellektuell nod” inom detta nordliga område, även om det här (enligt Jarl Gallén) inte rört sig om ett kloster utan ett av franciskanernas vanliga, vid kusten lokaliserade, enklare samlingslokaler. Tack vare de nämnda släktanteckningarna från 1500-talet som Johannes Bureus förde är det möjligt att mer detaljerat kartlägga bygdens kontakter med andra regioner för denna period. Särskilt nära förbindelser tycks finnas mellan Skellefteområdet och Mälardalen. Dessa mönster gäller övriga socknar i det dåtida landskapet Västerbotten. (Det dåvarande Väs terbottens kontakter med Mälardalen skedde med fartyg under sommarhalvåret, medan landska pen söder om Västerbotten upprätthöll de mellansvenska kontakterna på snöföret. En kommunikationsgräns finns således mellan det bottniska området och det mellannorrländska (Ångermanland och Medelpad).)

I Lundström andra monografi redogörs för utvecklingen i Skellefteå socken mellan 1650 och 1790. Socknens kontakter med Stockholm och Mälardalen minskar under denna period, eftersom nyanlagda städer i Västerbotten etablerat sig. Nu kan bönderna inte längre segla till Stockholm utan alla kontakter med huvudstaden går via borgarna från Piteå. Däremot sker viss bondeseglation till andra städer i Norrland, främst Härnösand. Under 1700-talets senare del ökar seglationen och handeln genom uppluckringar i handelslagstiftningen, bl.a. avskaffas Bottniska handelstvånget. Finbladiga sågar och skeppsvarv anläggs, vilket skapar nya näringar vid sidan om jordbruket. I källmaterialet beläggs påtagliga kontakter med Österbotten. Dessa kontaktmönster kvarstår sedan väsentligen in i vår tid. Prästbolet är ett naturligt centrum i socknen. Här bor kyrkliga tjänstemän, civila tjänstemän, militärer och hantverkare tillsammans med fattighjon. Här fanns en rörlig befolkning som i många fall har flyttat in till socknen, och här finns urbana drag långt innan Skellefteå blir stad. Man använder sålunda tidigt släktnamn och har fler än ett dopnamn tidigare än sockenborna i övrigt.

Lundströms sista volym, ”Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet”, inleds med ett kapitel om åsarnas och sandhedarnas betydelse för kommunikationer och kulturmöten, och beskriver sammanfattande samernas historia i området. Här är perspektiven snarast femhundraåriga. Vissa sakområden som belysts i de tidigare volymerna, behandlas också här, exempelvis territoriell indelning, fiske, hantverk, skeppsbyggeri, skogen, näringar, handel, jordbruk, krig m.m. Gränserna för olika förvaltningsområden ändras drastiskt under detta expansiva sekel. Innovationer i samband med att Skellefteå blir stad behandlas – exempelvis belyses hur borgarna manifesterar sin borgerlighet i relation till socknens bönder och torpare –, vidare ges exempel på nya kontaktmönster, då även kontakter med främmande länder. Till skillnad från tidigare delar följs endast ett FÅTAL byar noggrant ner på gårdsnivå. Ett relativt stort antal nybyggen presenteras. Här är en ambition att följa hur det tidigare obebyggda området ianspråktas för odling och boskapsskötsel och därmed blir bygd. I boken har författaren i rätt stor utsträckning använt brev, dagböcker, räkenskapsböcker, bouppteckningar m.m. Avsikten är att komma människorna nära in på livet.

Dessa tre volymer är en omfattande referensdatabas på by- och gårdsnivå för Skellefteundersökningarna, vilken möjliggör även fortsatta och utvidgade studier. (Se avd. 8.4. nedan.) De viktigaste slutsatserna volymerna ger ur kulturgränsperspektiv rör socknens mindre enheter och deras relation till varandra och förändringar över tid, kontaktmönstren ner till individnivå och kontaktmönstrens förändring över tid på olika aggregeringsnivåer samt urbana/rurala manifestationer både under den preurbana perioden och efter stadsbildningen 1845. Ulf Lundströms tre volymer redovisar en omfattande empiri till stöd för andra projektundersökningar.

Åtskilliga specialstudier rörande Skellefteområdet har också genomförts inom projektets ram. Demografihistorikern Anders Brändström har studerat giftermålsfält i syfte att identifiera kontaktmönster och kulturgränser. Studien om fattar samtliga giftermål som ägt rum i Skellefteå från ca 1700 fram till 1900, totalt 13 857 giftermål. Studien visar, vilket väl kanske inte var förväntat, att det inte är särskilt lätt att urskilja klara gränser mellan olika områden i Skellefteå. Den tidigare antagna ”Skellefte-Byskegränsen”, som nämnts ovan, framträder överhuvudtaget INTE i det demografiska materialet, och inte heller kyrkrotarna utgjorde vad man kan se några särskilda gränser för giftermålsfälten. I giftermålsmönstren kan man iaktta relationer mellan byarna Bureå och Kåge. Båda byarna har sedan länge bedrivit handelsverksamhet, och överhuvudtaget uppvisar Bureå-området ett giftermålsmönster som har särprägel, bl.a. genom att man uppvisar ett större giftermålsområde. Huvudmönstret i studien som helhet är emellertid att invånare i större byar i hög grad (uppemot 70 %) väljer sin partner från den egna byn eller dess omedelbara närområde.

Historikern Daniel Lindmark har studerat frontlinjerna mellan traditionalism och modernitet utifrån katekesbytet i Skellefteå socken 1810–1880. Studien återskapar strategiskt en brytningstid i bygdens historia. Omkring år 1805 uppträdde i Pitebygden en evangelisk väckelse, nyläseriet, som på 1810-talet vann insteg också i Skellefteå socken. Endast Luthers skrifter och de gamla kyrkliga böckerna från 1600-talets slut, accepterades av nyläsarna. De rationalistiskt färgade nya kyrkliga böckerna från 1800-talets första decennium uppfattade nyläsarna som förespråkare för gärningslära, på samma sätt som den pietistiska litteraturen från 1700-talet. Konkret visat Lindmarks undersökning att den nya katekesen från 1810 etablerade sig i de centrala och södra delarna av regionen, medan den gamla katekesen behöll en stark ställning i området från Kåge älvdal och norrut, där det antimoderna nyläseriet vann insteg på 1810-talet. Men även socialt är katekesmotståndet tydligt avgränsat, såtillvida att de besuttna jordbrukarklasserna bönder och nybyggare var i proportionerligt högre utsträckning representerade bland nyläsarna.

Skellefteå blev stad 1845, i stor utsträckning resultatet av prästen Nils Nordlanders målmedvetna arbete. Den nygrundade staden manifesterar sin urbana tillhörighet i bostäder, festseder, klädedräkt, matvanor osv., varvid gränser skapas och upprätthålls mellan staden och omgivande landsbygd. Dessutom är det tydligt att de inflyttades bakgrund hade stor betydelse för stadens och omlandets ”regionala medvetande”. Etnologen Lars Olov Sjöström har genom studier av tidningsmaterial, dagböcker, uppteckningar m.m., visat hur olika livsstilar formas, ut vecklas och uttrycks i så väl rural som urban miljö i Skellef teåområdet under perioden 1830–1900. Fester och måltider blir efter 1845 ut tryck för identifikationen hos de nya borgerliga grupperna. Sub skriberade baler, klassavgränsade lustresor och slädpartier, teaterföreställningar, konserter och en hel del andra sociala aktivite ter marke rade social distinktion och skapar gränser främst mel lan stad och land, men dessutom mellan olika grupper i sta den. Viktiga iakttagelser finns även i Eeva Andersens undersökning om teaterspridningen i Skellefteå mellan 1852 och 1911.

Också i andra typer av källmaterial kan spänningen mellan stad och land studeras, det gäller exempelvis för introduktionen, spridningen och etableringen av nya dopnamn. Nordisten Linnea Gustafsson har i sin doktorsavhandling undersökt dopnamns skicket från 1790-tal och hun dra år framåt i Skellefteområdet. Hennes närmast gigantiska material har grupperats socialt, baserat på den titel som fadern har i födelse- och dopboken, med undantag för barn födda utanför äktenskapet, vilka behandlas separat. Ur socialt perspektiv un dersöks sedan hur dopnamn sprids mellan olika grupper. En hypotes är att borgerlighetens framväxt under 1800-talet haft avgörande betydelse för namngivningen. Det är dessutom uppenbart att det är borgargrupperna som introducerar engelska namn som Jenny och Fanny, men när detta namnmode sprids ut till omlandets byar, skapar bönderna på grundval av -y-namnen innovativa flicknamn som Berty, Manny, Menny och Minetty. Även om gränser mellan sociala grupper fokuseras i undersökningen, ger studien vissa indikationer om hur innovationer sprids genom olika typer av förlopp (stänkspridning etc.).

Utifrån ett ekonomisk-historiskt perspektiv behandlas äldre och nyare former av företagartraditioner i Skellefteområdet och hur nya företagarkulturer bildas under en tid av ekonomisk förändring. Kontaktytor som uppstår mellan nya och gamla grupper och individer i ett lokalt sammanhang har särskilt uppmärksammats. Forskningsinsatserna han koncentrerats till vissa brytningsperioder, perioder där det skett genomgripande omvandlingar av de ekonomiska villkoren. Denna dimension utgör ett forskningsfält av internationellt intresse. I den regionala forskningen fokuseras i dag industriella distrikt, kluster och agglomerationer och här är också begreppet nätverk viktigt. Företagarnas roll framhävs, och därmed har det benämns business history, blivit viktig.

I Gaunitz’, Danells & Lundströms monografi beskrivs ingående industrialismens Skellefteå. Vad gjorde Skellefteregionen till en utpräglad företagarbygd, är här huvudfrågan? Boken försöker ge ett svar genom att behandla två epoker, en förindustriell och en industriell, i ljuset av den tredje, som vi är just uppe i, den postindustriella. Torbjörn Danell fokuserar för sin del närmast på sociala frågor som nätverk, företagande och entreprenörskap, Sven Gaunitz på regional utveckling och Ulf Lundström mest på lokal utveckling.

I Torbjörn Danells doktorsavhandling belyses hur förändringar i den lokala miljön påverkar entreprenörsandan i samband med att nya förbindelser och villkor uppstår under en lång period av ekonomisk omvandling. Att studera den lokala miljön innebär att man undersöker ett samspel mellan olika faktorer på lokal nivå. I samspelet mellan ekonomiska och socio-kulturella faktorer, kan det uppstå nya gränser i företagarkulturen. Studien söker beskriva de lokala förutsättningarna för företagsamheten i Skellefteområdet under 1800- och 1900-talet. Nätverk framhävs som viktiga, inte minst de släktrelaterade och de nätverk som har sin bas i religiösa sammanslutningar. Frågan om Bolidenetableringens betydelse för utvecklingen får stor plats i framställningen.

En tidigare projektstudie av Torbjörn Danell behandlar mer specifikt gränsproblematiken. I en inledande teoretisk del definieras nyckelbegrepp och diskuteras allmänt deras svagheter och fördelar. I förgrunden står begrepp som kultur, kulturgränser och företagskultur. Här diskuteras hur det kan vara möjligt att komma åt kulturgränsernas genom att analysera olika företagsformer och företagande såsom innovationer och genom att studera dess spridning och förankring i Skelleftebygden. I den empiriska delen hamnar företagandets gränser i centrum genom den komparativa ansats som görs över en längre tidsperiod samt på skilda rumsliga nivåer.

I en studie av Danell, Gaunitz & Hellgren studeras hur den lokala kulturen påverkar förändringar i entreprenörskap och "entreprenöriella" nätverk. Teorier om självorganisering av komplexa strukturer, och teorier om varför man i vissa fall tar till sig innovationer, medan man i andra fall förkastar dem, har visat sig användbara för att förklara strukturella förändringar. Fallstudien utgår ifrån de strukturella förändringar i företagandet som skett i Sverige under 1990-talet för att sedan diskutera hur entreprenörskap i olika regioner påverkas under olika historiska skeenden. Här visas vilka samband som kan finnas mellan den lokala kulturen och det småskaliga entreprenörskapet. Ett tydligt samband mellan småskaligt entreprenörskap och en utpräglad familjebaserad ekonomi konstateras. Det finns en del likheter mellan 1930-talets småskaliga industriföretagande och 1990-talets serviceföretagande. I en delundersökning frågar sig författarna vad som gjorde företagarna till företagare och i synnerhet varifrån de fick sin kunskap och kompetens; de tidigare bussägarna står här i centrum.

5. ETNISKA GRUPPER I MÖTE GENERELLT. KOMPLEXET SAMER – FINNAR – SVENSKAR I NORR
Sedan länge har på nordskandinaviskt området samer, finnar och nordbor (svenskar, norrmän) funnits vid varandras sida, vilket i ortnamn och dialekter tar sig sina tydliga uttryck. En del undersökningar som berör detta och som behandlar förhållandena längre tillbaka i tiden, har redan nämnts (avd. 2), men det finns också studier som berör senare tiders förhållanden.

Ett huvudtema i historikernas bidrag till projektet är gränser mellan olika etniska grupper, och hur de konstitueras och förändras och vilken funktion de fyller. I sina resp. avhandlingar har historikerna Carina Rönnqvist och Lars Elenius utgått ifrån Fredrik Barths konstruktivistiska definition av etniciteten som en funktion av gränsdragningen mellan olika etniska grupper snarare än kulturens innehåll, vilket uppfattas som mer arbiträrt.

Carina Rönnqvist modifierar i sin studie Barths teori på så sätt att hon också tillmäter de kulturella variablerna stor betydelse. Inte desto mindre är det det relationella synsättet som dominerar, dels förhållandet mellan svenskar och övriga etniska grupper i Kanada, dels förhållandet mellan subnationerna sverigesvenskar, finlandssvenskar, amerikasvenskar och ukrainasvenskar. Med stöd av teorier om diaspora, undersöker Rönnqvist också kanadasvenskars identitetsskapande i relation till hemlandet Sverige.

Tornedalen och därmed förknippade gränsrelaterade forskningsproblem, har behandlats i tidigare tvärvetenskapligt anlagda studier av Harald Hvarfner och Asko Vilkuna, Jouko Vahtola och andra; i en del av dessa uppvisas avsevärt tidsdjup.

Freden 1809 innebar en klyvningen av den språkligt och kulturellt enhetliga Tornedalen. Den tornedalska befolkningen på den västra sidan om Torne älv och dess nordligare biflöden, Könkämä och Muonio älvar, blev en finskspråkig gränsminoritet vid Sveriges östgräns. Gränsdragningen får på lång sikt avgörande betydelse för utvecklingen på den svenska sidan, men förändringarna blir på kort sikt inte så radikala. En anledning till att de snabba förändringarna uteblir, i varje fall på lokal nivå, är att kontakterna över gränsen under lång tid fortsätter nästan som om ingenting hänt. En väsentlig frågeställning är HUR den etniska identiteten förän dras i svenska och finska Tornedalen ut ifrån de olika natio nalstatsbyggen man hamnar i på respektive sida av gränsen. Bl.a. språkets roll i dessa historiska förändringsprocesser är av central betydelse.

Erling Wande och Birger Winsa har inom projektet studerat Tornedalens finska språk ur ett longitudinellt perspektiv. Det finska språkets utveckling under de 150 år som Fredrikshamnsfredens gräns varit en realitet, kan sammanfattas som en utveckling från tornedalsfinska till meänkieli. I denna utveckling kan man iaktta olika, parallellt med varandra pågående utvecklingsprocesser. Den gamla nationsgränsen har förlorat i betydelse, bl.a. genom att det nordiska samarbetet fortsatt och delvis intensifierats genom ett europeiskt motiverat regionalt samarbete över gränsen. Samtidigt har en ny, kulturell och språklig gränsmarkering gjorts i och med meänkieli-rörelsens tillkomst, vilken geografiskt i stort sett följer den gamla nationsgränsen. Utvecklingen är dock inte helt identisk inom Tornedalen. I mellersta och övre Tornedalen ser man den nya, egna identiteten som en positiv faktor, både i den egna kulturella och ekonomiska utvecklingen och i de kulturella och affärsmässiga kontakterna med den finska sidan. Meänkieli-rörelsen har också fått ett starkt positivt gensvar över den gamla nationsgränsen, i finska Tornedalen. I södra Tornedalen, där det praktisk-politiska gränssamarbete varit intensivast, kan man se ett allmänkulturellt, språkligt och praktiskt-politiskt närmande över den gamla nationsgränsen i en delvis annan riktning, språkligt till förmån för finska framför meänkieli. Ett starkt uttryck för viljan att sudda ut den gamla nationsgränsen är planerna på att ”bygga över” denna gräns genom att anlägga ett gemensamt centrum för Haparanda och Torneå.

Birger Winsa har i en studie av giftermålsfälten fokuserat individer från de finskspråkiga kommunerna Ha pa randa, Övertorneå och Pajala som gift sig med individer från Överkalix och Kalix kommu ner. Kartläggningen omfattar tiden 1950–1991, och utgår från hypotesen att språklig status, liksom socioekonomisk, kan vara orsak till en genusobalans i giftermål över språk- och kulturgränser. En hypotes som prövas i undersökningen är om kvinnor i högre utsträckning än män ten derar att betrakta giftermålet som en form av social positionering och att språkstatus därvid kan tänkas förutsäga giftermål över språk- och kulturgränser. Svenskan har högre status än finskan och detta förhållande borde, menar Winsa, kunna avläsas i giftermålsmönstren. Det är uppenbarligen färre män än kvinnor från de finskspråkiga gränskommunerna som finner sin partner i Kalix eller Överkalix. Denna tenderns mattas av under 1980-ta let, då det finska språkets status ökat.

I en studie av de svenska tornedalingarnas etniska identitet 1850–1930 lyfter Lars Elenius fram ett aktörsperspektiv som i tidigare forskning varit endast svagt företrätt. Tornedalingarna var, menar Elenius, inga viljelösa ”offer” för den statliga integrationspolitiken, utan gjorde rationella val mellan segregation och assimilation som tog sig uttryck i språkval, partnerval och utbildningsval. Dessutom lyfter Elenius fram de strukturella, framför allt socio-ekonomiska, förändringarnas betydelse för tornedalingarnas integration. Han anlägger ett geopolitiskt perspektiv genom att i anslutning till Stein Rokkan definiera Tornedalen som en buffertperiferi mellan två nationalstatsprojekt. Här blir den relationella aspekten tydlig, såtillvida att de svenska tornedalingarnas identitetsutveckling relateras till de finska tornedalingarna, den finska nationen och nationalismen, förutom den svenska staten, nationen och nationalismen. Alldeles som Rönnqvist intar Elenius en mellanposition mellan konstruktivistiska och essentialistiska uppfattningar av etniciteten, och utifrån sitt etnosymbolistiska synsätt söker han tornedalingarnas etniska rötter i ett djupt historiskt perspektiv.

Också Daniel Lindmark har i sina studier av svenskar i de amerikanska mellankolonierna på 1700-talet betonat etnicitetens relationella aspekter. Det var invandringen av nya etniska och religiösa grupper som utmanade svenskarnas privilegierade ställning som ursprungliga kolonisatörer och som ledde till en etnisk mobilisering vid 1700-talets början, när svenskheten markerades i ett svensk-lutherskt församlingsliv och utbildningsväsen. Lindmark har visat att svenskar allierade sig med en annan tidigt invandrad grupp av hög status, de anglikanska britterna, med vilka de gjorde gemensam front mot det fransk-katolska hotet mot Pennsylvania på 1750-talet. Strategin att underkommunicera svenskheten till förmån för en ”ansvarsfull protestantism” innebar samtidigt en gränsdragning mot ”etniska” och ofta pacifistiska tyskar. Strategin har en parallell i övergången från nationella till regionala sammanslutningar i 1900-talets USA.

Liksom Elenius har historikerna Patrik Lantto och Christer Karlsson i sina undersökningar av etniska minoriteter i Övre Norrland betonat statens betydelse för utvecklingen av gränserna inom och mellan de etniska grupperna. Karlsson visar i sin närmast vetenskapshistoriska studie hur K.B. Wiklund som statlig språkexpert drar upp de historiska och samtida gränserna mellan svenskt, finskt och samiskt.

I sin doktorsavhandling drar Patrik Lantto (liksom Andrea Amft, se nedan) fram den statliga politikens betydelse för att skapa tydliga gränser inte bara mellan den svenska och den samiska befolkningen, utan också mellan olika kategorier samer. Konkret belyser Lantto interaktionen mellan de svenska statsmakterna och samerna 1918–1962. År 1918 hölls det första samiska landsmötet i Sverige och att det samiska språkröret Samefolkets Egen Tidning, SET, kom ut med ett första provnummer detta år. Slutåret 1962 motiveras med att de svenska samerna då ansåg att de hade uppnått en position när de svenska statsmakterna betraktade dem som en självständig motpart. Detta år hade också samtliga sameföreningar och samebyar gått in som medlemmar i Svenska Samernas Riksförbund, och samma år omorganiserades lappväsendet mot en mer administrativ instans för renskötsel. Lapp-skall-vara-lapp-politiken innebar att renskötarna uppfattades som ”riktiga” samer som skulle skyddas genom segregation och minoritetsrättigheter, medan de icke renskötande samerna skulle assimileras till svenskar.

Den moderna samiska kvinnans lev nadsvillkor står i centrum i den studie av Andrea Amft i vilken relationen mellan den svenska staten och den samiska befolkningen belyses ur genus- och etnicitetsperspektiv. Undersökningen visar att staten genom lagstiftning och andra politiska åtgärder skapat en samisk befolkning på basis av den dominerande svenska befolkningens föreställning om hur ”äkta” samer borde vara. Nomadisering ses som mest genuin och ”autentiskt” samisk, och staten bedriver huvudsakligen en assimileringspolitik gentemot alla de samiska kulturvarianter som inte motsvarar idealtypen. De samiska kvinnorna blir i sammanhanget, menar Amft, dubbelt underordnade: först genom sin etniska tillhörighet, sedan genom sin könstillhörighet.



6. YTTERLIGARE EXEMPEL PÅ ETNOLOGISKA OCH SPRÅKLIGA KULTURGRÄNSSTUDIER INOM PROJEKTET
På ett generellt plan centrala för diskussionen av begreppet kulturgräns är flera etnologiska arbeten. Med avstamp i tidig etnologisk forskning om rummet via 1900-talets diffusionistiska perspektiv inom kulturområdesforskningen, använder Anders Häggström i sin doktorsavhandling ett kulturteoretiskt perspektiv för att undersöka regional identitets uttrycksformer under 1900-talet. Han klarlägger därvid hur ”rummet” laddas med symboliska och kulturella betydelser och hur kollektiva föreställningar om gemenskap och territoriell tillhörighet skapas och förändras. Han undersöker detta i såväl vetenskapliga framställningar som populärkulturella rörande Blekinge och Jämtland, vilka ju relativt senare blivit svenska områden. Han har bl.a. sett på museala koncept, festivaler m.m. Representation och narrativitet är centrala begrepp.

I den redan nämnda studien ”Modernitet i det traditionella”, som framläggs som doktorsavhandling i ämnet etnologi 2006/2007, relaterar Lars Olov Sjöström till projektets basbegrepp ”gräns”. Det övergripande syftet är att visa hur modernisering påverkar och påverkas av befintlig lokal kulturell identitet. Med termerna basal och variabel modernitet tecknar han ett antal kulturbilder ur mikroperspektiv av människorna i samhällsomvandlingen. Han bidrar härigenom till att ge den etnologiska kulturgränsforskningen en ny dimension. Sjöström använder Skellefteområdet och angränsande bygder som en provyta.

I monografin ”Germania och Moder Svea. Kulturella möten och gränser” och i ett antal uppsatser med matkultur som tema, kombinerar Kurt Genrup resultat och metoder från tidigare Kulturraumforschung med kulturhistoria och postmoderna och kulturanalytiska perspektiv. Olika forskningsinriktningar, särskilt i den förstnämnda monografin, hålls samman av ”die Komplexen Strukturen von Gesellschaft, Herrschaft, Staat und Markt” som den tyske etnologen Dieter Kramer ställer i relation till samhällsprocesser och deras drivkrafter under begreppet ”eine integrale Kulturwissenschaft”.

I monografin ”Kvinnoliv och måltidsglädje” behandlar Phebe Fjellström mat och måltid mellan Atlanten och Kolahalvön ur en mängd olika perspektiv: genus, ekologi, etnicitet, kulturmöten m.m. Det vidsträckta området utmärks av både likartade kulturmönster och gränser av hög ålder i fråga om näringsliv och etnicitet. Såväl gränsdynamik som konstans behandlas.

Även områden i Nordsverige utöver de ovan nämnda fokusområden uppmärksammas inom projektet, i Gunvor Flodells studier exempelvis dialekten i Bjurholm, där hon utgår från ett etnolingvistiskt perspektiv och låtit informanterna uttala sig om hur män niskor talar såväl hitom som bortom de påstådda gränserna, m.a.o. hur man språkligt upprätthåller ”vi” – ”dom”. (I komparativt syfte jämför Flodell med betydelsen av svenskan i sydamerikanska Obéra, och svenskhetens revitalisering här.)

En annan språkundersökning är Lisa Erikssons, som framläggs som doktorsavhandling i nordiska språk 2006/2007, av pitemålets mobiliserande betydelse för ungdomar av idag. Se ovan avd. 2.



7. SAMMANFATTNING OCH NÅGRA KRITISKA REFLEKTIONER RÖRANDE PROJEKTET
Det har som synes varit en målsättning för projektet – och detta fanns med i den ursprungliga ansökan – att sätta så många sökljus som möjligt på den nordskandinaviska empirin. Denna kraftsamling på ett spännande mångkulturellt och flerspråkigt nord skan dinaviskt område ger goda förutsättningar att i relatera utvecklingen till både strukturella tids perioder (mentalitetet) och konjunkturella tidsperio­der, inte minst med stöd av de många undersökningar som lagts inom Skellefteområdet. Också den nuvarande riksgränsen mellan Sverige och Finland längs utefter Tornedalen – där alltså en administrativ gräns från relativt sen tid slagit sönder en gammal, sammanhållen älvdalskultur – uppmärksammas.

I de etnicitetsrelaterade studierna har perspektiven som synes ofta vidgats utanför det nordskandinaviska området, detta eftersom problematiken är generell.

De rum som studeras inom projektet är av många olika slag. Här finns et niska rum, här finns det man kunde kalla materiella rum med grän ser för artefakter, olikar tad matkultur, olika festseder etc., här finns vidare näringsmässiga rum, där olika försörjningssätt utgör gränserna för materiella villkor och därmed bidrar till den sociala och kulturella formeringen. Här finns dessutom olika kognitiva rum som omges av gränser för språk (dialektformer, dopnamn m.m.), olikartad ut bildningsbenägenhet, olikartad innova tions benägenhet, olika religiösa och/eller politiska uppfattningar, olika symbo liska konstruktioner osv.

I dessa rum ”positionerar” var och en sig genom olika identifikationsmönster. Dessa mönster växlar mellan individer men också samma individ kan uppvisa olika mönster beroende på situationella förhållanden. Alla människor har nämligen, såsom socialantropologen Thomas Hylland Eriksen uttryckt det, ”ett rikt förråd av potenti ella identifikationsmöjligheter. Identifikationen pågår relationellt, alltså i kraft av och i kontrast till den Andre, och situationellt, det vill säga att vår kol lektiva tillhörighetskänsla förändras från situation till si tuation”. Detta gör det gränsrelaterade studiet till en mycket mångfasetterad forskningsverksamhet.

I de olika studierna bryts makroperspektiv mot studier på aktörsnivå/ individnivå. Av intresse är i det sammanhanget gränsöverskridaren. Att leva i gräns bygd – här talas då företrädesvis om mer markanta gränser, t.ex. mellan folkgrupper med helt olika språk och helt olikartad kultur – kan som bekant skapa oro och konflikt. ”Gränsboendet” kan emellertid också föra med sig en del möjligheter. De som bor vid gränsen och möter grannar vid och bortom gränsen, har ju alltid tillgång till alternativa vär desystem, vilka man lär sig ak­tivera i olika sammanhang. Vid de kulturmöten som skapas i sådana gränssituationer, måste man vara ”open-minded”. Gränsöverskridaren som innovatör utgör ett utmanande forskningsobjekt av stort intresse, vilket flera av våra undersökningar belyser.

I försök att konkret knyta individuella aktörer till det historiska förloppet och således tillföra våra studier ytterligare djupdimensioner, har i undersökningar flera kvalitativt inriktade, individrelaterade material beaktats. Främst är det fråga om dagboksmaterial, av vilka några nämnts i redovisningen ovan. Undersökningen genomförs här på individnivå, varvid även frågan om den sociala funktion det dagliga skrivandet har, belyses. Den egna textproduktionen ”gläntar på dörren” till det som framför allt sägs utmärka den moderna människan – självreflektionen.

Dessutom studeras det kvinnliga skrivandet såsom gränsöverskridande/ könsöverskridande aktivitet. Materialet speglar också på ett mycket närgånget sätt nätverk och rörlighet i bygderna, och belyser inte bara de aktivitetsfält människorna i bygden haft utan också deras syn på innovationer, olika tankemönster osv.

Genom att på det sätt vi gjort inom projektet aktivera olika analysnivåer, blir det möjligt att förstå de förändringsprocesser i tid och rum som generellt sett ligger bakom kulturella gränser och områden.

Till sist några mer självkritiska kommentarer. Projektet har varit mycket framgångsrikt med en omfattande vetenskaplig produktion och som vi ser det betydande landvinningar inom framför allt olika humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena rörande kulturella företeelser och kulturgränser på nordskandinaviskt/nordsvenskt område, särskilt övrenorrländskt.

Projektet valde tidigt en medelväg mellan två möjliga strategier, en tematisk och en geografisk strategi. Det geografiska område som projektet i hög grad kom att fokusera på var Skellefteregionen, till stor del utifrån föreställningen att detta område är ett historiskt gränsland mellan olika kulturområden (i många olika bemärkelser). Den i framför allt etnologisk forskning tidigare belagda ”Skellefte-Byske-gränsen” var emellertid svår att belägga i projektets olika undersökningar, och andra typer av gränser inom Skellefteåregionen per se kom därför i fokus för forskarnas intresse. Kanske hade man kunnat knyta dessa delundersökningar ännu närmare till varandra.

Denna geografiska inriktning gjorde å andra sidan att projektet inte särskilt fokuserade på tematiken kring etnicitet, ett fokus som sett så här i backspegeln kunde ha varit av värde. I de historieveteskapliga undersökningarna kom detta ju att bli det övergripande temat.

Men det är alltid lätt att veta hur man skulle ha gjort, när man har facit hand.



8. ÖVRIGA RELEVANTA UPPLYSNINGAR OM KULTURGRÄNS NORR
8.1. PUBLICERINGSVERKSAMHETEN
Projektet har en egen skriftserie, Kulturens frontlinjer, som hittills utkommit med 51 skrifter (Kulturens frontlinjer 50 är just under produktion); ytterligare tre skrifter föreligger vid ingivandet av denna redovisning i manuskript, av vilka projektledaren granskat två. Huvudredaktionen har utgjorts av projektledaren och en projektassistent.

Vi har i vår serie givit ut samtliga åtta avhandlingar (Amft, Axelsson, Danell, Elenius, Gustafsson, Häggström, Lantto, Rönnqvist). Tillkommer gör Lisa Eriksson avhandling i nordiska språk och Lars Olov Sjöströms i etnologi, vilka beräknas bli publicerade läsåret 2006/2007. Dessutom har de i projektet involverade forskarnas skrifter utkommit i skriftserien, samt monografier av forskare som arbetat med tematik intressant för projektet (Per André, Christer Nordlund, Christer Karlsson, Birgitta Roeck Hansen, Kristiina Karppi, Johan Eriksson, Phebe Fjellström, Lennart Lundmark, Ulf Drugge m.fl.).

Projektet har också involverats i flera vetenskapliga möten, varifrån förhandlingarna utgivits. På detta sätt har principiellt viktiga artiklar av geograferna Staffan Helmfrid och Torsten Hägerstrand samt historikerna Einar Niemi, Christer Winberg och Jouko Vahtola kunnat publiceras inom projektet. Kulturgräns norr har även givit ut en festskrift till fennisten Tuuli Forsgren, vilken behandlar kultur- och språkmöten över tid.

Som framgår av den bifogade publikationsförteckningen har projektforskarna dessutom av trycket befordrat ett mycket stort antal uppsatser, konferens/kongressbidrag, festskriftsartiklar och artiklar i samlingsverk. Här finns både svensk, nordisk och internationell publicering. Som framgår har bl.a. historikerna, språkforskarna och ekologerna inom projektet bidragit i åtskilliga internationella organ, ekologerna i prestigefyllda tidskrifter som Journal of vegetation history and archaeobotany, Antiquity, Environmental History och Canadian Journal of Forest Research – samt i Science.

Projektledaren har dessutom under bearbetning en omfattande monografi, där de många undersökningsresultaten resumerande presenteras och inte minst de tvärvetenskapliga aspekterna lyfts fram tydligare än vad som blivit fallet i de enskilda medarbetarnas bidrag. I samband med ett möte som projektledaren hade med den externa grupp som utvärderade Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet, diskuterades denna syntesvolym och värdet av att en sådan lades fram. Därvid betonades värdet av att den publiceras internationellt, kanske på tyska, och detta är i varje fall just nu ambitionen.

Det skall nämnas att projektet genom åren haft ett eget nyhetsblad, Gränsnytt. Detta utkom regelbundet, omfattade 4 – 8 sidor och distribuerades dels till projektdeltagare, dels till en bredare allmänhet. Distribuerad upplaga var cirka 100 exemplar.

Projektet presenteras på hemsidan:

8.2. PROJEKT SOM UTVECKLATS I KULTURGRÄNS NORR:S ����շ����Ö������
Flera nya projekt har skapats i Kulturgräns norr:s kölvatten.

Som en direkt avknoppning framstår det infrastrukturella ”Förändringsprocesser i tid och rum”, som bedrivits av HUMlab vid Umeå universitet finansierat av fonden. Inom detta projekt skapas förutsättningar med modern digital teknik att bearbeta projektets stora forskningsmaterial rörande Skellefteå (främst Kulturens frontlinjer nr 3 och 24). Man söker här finna nya forskningsvägar med hjälp av digital representation, datorstött hypotesställande och simulering.

Inom historieämnet har flera projekt skapats i Kulturgräns norr:s efterföljd: det fondfinansierade "Svenskhetens gränser: Tre sekler av etnisk mobilisering och transformering i Nordamerika" (Per Nordahl) är i själva verket ett direkt avknoppningsprojekt där gränstematiken vidareutvecklas för svenskheten i Nordamerika. Inriktningen mot nordliga områden kommer till uttryck i "Religionens domesticering: Folklig religiositet i det nordliga rummet 1600-1800" (Daniel Lindmark). Patrik Lanttos "Den kontroversiella kunskapen: En komparativ studie av frågan om urbefolkningarnas utbildning i Sverige, Kanada och Australien 1850-2000" (VR) bygger på hans arbete inom Kulturgräns norr. Lars Elenius projekt om ”Barentsregionens historia” innehåller en delstudie om etniska grupper tar sin utgångspunkt i den forskning som bedrivits inom projektet. Flera av de projekt som bedrivs av Peter Sköld, Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet (CeSam), knyter an till Kulturgräns norr, bl.a. ”State, Religion and Ethnicity in the North”, ett samarbetsprojekt med Pomor State University, Arkhangelsk, Ryssland, finansierat av KVA..

Torbjörn Danell är ledare för ett projekt som studerar entreprenörskapets komplexitet och fördjupar studierna kring området entreprenörskap och lärande. Här har hans tidigare arbete i Kulturgräns norr varit viktigt.

För ämnet finska kan följande ”avknoppningar” nämnas: Erling Wandes undersökningar i ”Östersjöfinsk syntax i Sverige: de grammatiska kasusen i meänkieli, sverigeestniska och sverigesfinska” (VR), och Birger Winsas ”Representation av finsktalande bland förtroendevalda inom fackföreningsrörelsen och i politiken i Sverige”, finansierat inom VR:s småspråkssatsning.

Forskarna vid skoglig vegetationsekologi framhåller för sin del två projekt: Lars Östlunds FORMAS-projekt med inriktning mot kulturspår i träd och ett projekt med inriktning mot förindustriellt skogsutnyttjande i norra Sverige, finansierat av Centrum för miljövetenskaplig forskning (CMF).

Det brett anlagda forskningsinitiativ som programmet Främmande nord (lett av docent Heidi Hansson, Moderna språk, Umeå universitet) utgör, vilket just nu prövas för ett programstöd inom Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond, har sin upprinnelse i Kulturgräns norr. Medan vi i Kulturgräns norr hade ett INIFRÅNPERSPEKTIV, avser Främmande nord att anlägga ett UTIFRÅNPERSPEKTIV. Inom detta program har dock helt nya ämnen kommit in, nämligen de modena språken, vilket ytterligare förstärker den forskningsprofil med inriktning mot profilområdet Nordliga rummet vid Umeå universitet. (Se nedan avd. 8.3.)

Under hela projektperioden har forskarna varit aktiva vid nationella, nordiska och internationella vetenskapliga sammankomster, vilket kommer till uttryck i publikationsförteckningen. Dessutom har påfallande många bestående forskarkontakter skapats med nationella, nordiska och internationella kolleger. Någon redovisning av denna del av verksamheten lämnas av utrymmesskäl inte.

8.3. KULTURGRÄNS NORR OCH DET PRIORITERADE OMRÅDET NORDLIGA RUMMET VID UMEÅ UNIVERSITET
Kulturgräns norr, alldeles som tidigare externt finansierade projekt som Luleälvs-projektet, Möten i norr, Land skapet som arena och The Northern Space, har bidragit till uppbyggnaden av det vid Umeå universitet prioriterade området Nordliga rummet, dvs. humanistiska och samhällsvetenskapliga studier av det nordsvenska, nordskandinaviska eller nordvästeuropeiska området. Ibland har Nordliga rummet utgjorts av ett större cirkumpolärt område, i enstaka fall har Arktis inkluderats. ��ǰ�����Ծ��Բ����dz���å���t ansluter nära till det som internationellt benämns Northern Studies.

Både genom finansieringen av Kulturgräns norr, och av andra projekt, kan Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond sägas på ett strategiskt mycket avgörande sätt ha bidragit till att området Nordliga rummet nu är ett av de högst prioriterade forskningsområdena vid Umeå universitet.

Man arbetar nu i en större forskargrupp, ledd av projektledaren, med att än fastare stabilisera området. Områdets forskare planerar för vinnande av ett Linnéforskningsstöd från VR, och kommer, för att konsolidera sin position också internationellt, att under 2007 utge första numret av en internationell tidskrift, Journal of Northern Studies, till vilken en namnkunnig internationell editorial board knutits.

8.4. LOKALHISTORISKT INSTITUT I SKELLEFTEÅ
Ett annat resultat av projektet är att Skellefteå kommun och landstinget i Västerbottens län beslutat att permanenta den enhet Lokalhistoriskt institut i Skellefteå som under projekttiden varit förlagd till Skellefteå, finansierad av Kulturgräns norr och Skellefteå kommun. Inom denna enhet kommer även fortsättningsvis historieinriktad forskning att kunna skapas i samverkan med forskare vid framför allt Umeå universitet.

Lokalhistoriskt institut har varit en värdefull mötesplats för projektforskare och den starka lokala forskning, med vilken projektet under hela undersökningsperioden haft nära samverkan.

8.5 FORSKNINGSINFORMATIVA INSATSER
Under hela projektperioden har forskarna presenterat sin forskning i extramurala föredrag. Att i detalj redovisa detta skulle föra för långt. Låt oss bara betona den betydelse Lokalhistoriskt institut (avd. 8.4) haft för att inom det av projektet fokuserade Skellefteområdet presentera och även diskutera den pågående forskningen.

Genom vårt informationsblad Gränsnytt (se avdelning 8.1) har vi under hela projektperioden kunnat föra ut aktuell forskning till uppemot hundratalet intresserade utanför universitetet. Våra forskarseminarier har alltid varit öppna för allmänheten, och ofta har en hel kontingent lokalforskare från bl.a. Skellefteå deltagit i dessa. Vi har haft Studieförbundet Vuxenskolan som en kanal in i lokalsamhället, och därmed också kommit in i den så centrala studiecirkelverksamheten. För de mer regelrätta utbildningsinsatserna lämnas särskild redovisning i avdelning 8.6.

8.6 GRUNDUTBILDNINGSINSATSER
Projektets forskning har också direkt resulterat i grundutbildningsinsatser. Allra tydligast blev detta hösten 2005, då en 5-poängskurs Människor och miljöer i norr gavs i Skellefteå av projektledaren. Kursen behandlade den lokala historien ur olika perspektiv. Utgångspunkten togs i de studier som projektet avkastat rörande Skellefteområdet. 63 anmälde sig till kursen, och av dem slutförde hela 58 studenter kursen med en omfattande skriftlig uppgift. Kursen gavs sedan en fortsättning i en av idéhistoriker ledd 5-poängskurs vårterminen 2006, vilken lockade fyrtiotalet deltagare.

Med denna kurs återkopplas en viktig del av vår forskning direkt till lokalsamhället på ett sätt som nog är ganska ovanligt. Detta kändes för projektledaren som en naturlig slutpunkt för ett projekt som får betecknas som resultatrikt, och som varit stimulerande att ha fått leda.

Ämnen: Historia, Etnologi, Nordiska språk