ͯ����Ƶ

Projektbeskrivning

Projektet ”Naturalism, mening och motivation” utgår från frågeställningen: är det möjligt att ge en tolkning av våra värdeutsagor som kan förklara deras anspråk på sanning och objektivitet, men även deras roll i vår handlingsmotivation? Projektet syftar till att undersöka hållbarheten hos en teori vilken tolkar våra värdeutsagor i termer av hur vi skulle välja att handla om vi uppfyllde vissa idealiserade villkor på kunskap och opartiskhet. Enligt en sådan s.k. ideell observatörsteori skulle våra värdeutsagor kunna vara sanna eller falska på ett sätt som förklarar dessa utsagors anspråk på objektivitet. En uppgift för projektet är att undersöka möjligheten att förklara den aktuella handlingsmotivationen med utgångspunkt i vissa centrala och delvis subjektiva drag i den process där vi på ett reflekterat sätt resonerar och diskuterar rimligheten i att acceptera eller förkasta den ena eller andra värderingen. Samtidigt är det en uppgift för projektet att göra rimligt att det är just dessa drag i den reflektiva och argumentativa processen som skall förklaras av en teori om meningen hos våra värdeutsagor.

Projektet inriktas mot frågeställningar inom den s.k. metaetiken och undersöker möjligheten att upprätthålla tre relaterade hypoteser. (1) Naturalism: innehållet i våra värdeomdömen kan förklaras i s.k. naturalistiska termer med utgångspunkt i den teoritradition som vanligen benämns ”the Ideal Observer Theory”. Enligt denna typ av teori kan värdeutsagor förstås som ett slags sanna eller falska påståenden om våra psykologiska reaktioner under vissa idealiserade omständigheter. (2) Mening: det innehåll i våra värdeomdömen som är relevant för de centrala metaetiska frågeställningarna ges av den teori som bäst förklarar de utmärkande strategier som vi betraktar som giltiga i vår argumentativa och deliberativa praktik där vi accepterar eller förkastar värdeomdömen. (3) Motivation: accepterandet av värdeomdömen är på visst sätt handlings-motiverande, men handlingsmotivationen är inte en del i omdömets innehåll, utan snarare något som etableras i den deliberativa och argumentativa process vars resultat är accepterandet av omdömet. Relationen mellan hypoteserna är, per hypotes, att (1) kan upprätthållas givet (2), och att (3) kan försvaras mot bakgrund av (1) och (2). En dylik metaetisk teori skulle ha förutsättningar att upprätthålla den moraliska praktiken som den framstår för oss, nämligen en praktik som gör anspråk på sanning och objektivitet, och en praktik direkt relevant för våra val av handlingar, något som visat sig svårt att förena på ett tillfredställande sätt.

Ett centralt och ständigt återkommande problem i försöken att utforma en övertygande teori om moraliska värderingars natur är att dessa värderingar dels förefaller att göra anspråk på någon form av objektiv giltighet, och dels vara förbundna på ett mycket intimt sätt med våra skäl eller motiv att handla på det ena eller andra sättet. Vi kan försöka beskriva problemet på följande sätt. Många gånger kan vi förklara och förstå varför människor handlar på det ena eller andra sättet genom att helt enkelt hänvisa till deras värderingar. Samtidigt förefaller handlingsmotivation att vara något subjektivt, något som är förankrat i den enskilda människans känslor, önskningar och begär; följaktligen något som varierar från person till person och beroende på individuella, sociala och historiska tillfälligheter. Det ligger nära till hands att utifrån detta dra den slutsats som så många har gjort och gör, nämligen att värderingar på motsvarande sätt är helt subjektiva. Men våra värderingar är även föremål för vår reflektion, diskussion och argumentation. Och detta i syfte att fastställa i vilken utsträckning de värderingar som vi är benägna att acceptera verkligen är hållbara, eller om det faktiskt inte finns skäl att ompröva dem. Det ligger nära till hands att förstå värderingars anspråk på hållbarhet som att värderingar gör anspråk på att vara sanna eller falska. Men karaktären hos denna prövande och undersökande verksamhet ger vid handen att detta sanningsanspråk inte avgörs genom att hänvisa till att den som accepterar värderingen faktiskt är subjektivt motiverad till förmån för det värderade. Värderingars anspråk på giltighet förefaller att vara ett sanningsanspråk av en annan och mer objektiv karaktär. Men om värderingar har ett innehåll som inte alls beror på den subjektiva motivationen hos den som omfattar värderingen, på vilket sätt kan då det faktum att personen omfattar värderingen direkt spela roll för hennes handlingsmotivation?
Projektet syftar till att undersöka hållbarheten hos en teori vilken tolkar våra värdeutsagor i termer av hur vi skulle välja att handla om vi uppfyllde vissa idealiserade villkor på kunskap och opartiskhet. Enligt en sådan s.k. ideell observatörsteori skulle våra värdeutsagor kunna vara sanna eller falska på ett sätt som förklarar dessa utsagors anspråk på objektivitet. En uppgift för projektet är att undersöka möjligheten att förklara den aktuella handlingsmotivationen med utgångspunkt i vissa centrala och delvis subjektiva drag i den process där vi på ett reflekterat sätt resonerar och diskuterar rimligheten i att acceptera eller förkasta den ena eller andra värderingen. Samtidigt är det en uppgift för projektet att göra rimligt att det är just dessa drag i den reflektiva och argumentativa processen som skall förklaras av en teori om meningen hos våra värdeutsagor

---------

Projektet inriktas mot frågeställningar inom den s.k. metaetiken, dvs. logiska, semantiska, ontologiska, kunskapsteoretiska och psykologiska teorier som avser att besvara frågor om etiska värderingars natur. Projektet avser att undersöka möjligheten att upprätthålla tre relaterade hypoteser:
1. Naturalism: Innehållet i våra värdeomdömen (meningen hos våra värdeutsagor) kan vä-sentligen förklaras i s.k. naturalistiska termer med utgångspunkt i den teori (teoritradition) som i engelsk litteratur vanligen går under benämningen ”the Ideal Observer Theory”. (Det är en form av kognitivism enligt vilken värdeutsagor är substantiellt sanna eller falska.)
2. Mening: Innehållet i våra värdeomdömen (meningen hos våra värdeutsagor–relevant för de centrala metaetiska frågeställningarna) ges av den teori som bäst förklarar de utmärkande strategier som vi betraktar som giltiga strategier i vår deliberativa och argumentativa praktik där vi accepterar eller förkastar värdeomdömen. (Meningsinnehållet hos våra värde-omdömen behöver, enligt teorin, inte vara ”genomskinligt uppenbara” för en kompetent deltagare i den aktuella praktiken.)
3. Moralisk motivation: Accepterandet av värdeomdömen är på visst sätt handlings-motiverande (”action guiding”), men denna handlingsmotivation–intern i accepterandet av värdeomdömet– är inte intern vad gäller omdömets innehåll, utan snarare intern i den deli-berativa och argumentativa process vars resultat är accepterandet av omdömet. (”procedu-rell” internalism)
Relationen mellan hypoteserna är, per hypotes, att (1) kan upprätthållas givet (2), och (3) kan upprätthållas mot bakgrund av (1) och (2).

������å����ö������������
I en imponerande översikt av 1900-talets metaetiska diskussion och teoribildning skriver Ste-phan Darwall, Allan Gibbard och Peter Railton (”Toward Fin de siècle Ethics: Some Trends”,1992):
Cognitivism has its attractions, affording by far the most straight forward account of the surface grammer of moral discourse, and promising to avoid revisionism about moral ex-perience and argument. It also has its cost. Sensibility theories seek to provide the attrac-tions at reduced costs, though they may get what they pay for. Perhaps what is needed is a revival of substantive naturalism? Such a revival is underway, but surely one is entitled to ask: Must the history of twentieth-century metaethics now be recapitulated?
Perhaps not. The first cycle of criticism of naturalism in this century was directed only at narrowly analytic naturalism; philosophy of language has moved on, and the prospect of naturalisms based on a more expansive view of analyticity, or on views of meaning that do not ask the analytic/synthetic distinction to do much work, are not well known. Thus, the possibility remains that a naturalistic account will emerge able to accommodate all the normative characteristics and uses of moral dicourse; or, at least, all such characteristics and uses as survive critical scrutiny.
Man konstaterar vidare att den samtida metaetiska scenen ”is remarkably rich and diver-se”–något som efter deras genomgång närmast framstår som en underdrift! I det för projektet intressanta och omdiskuterade arbetet The Moral Problem av Michael Smith (1994) ger för-fattaren ett smakprov på denna mångfald av divergerande ståndpunkter i den samtida teori-bildningen (ss. 3-4, här förkortad, något modifierad och utan referenser till alla de filosofer som, enligt Smith, är representativa för de olika positionerna): (1) Vårt engagemang i den moraliska praktiken förutsätter existensen av moraliska fakta (sakförhållanden som skulle göra moraliska utsagor substantiellt sanna), vilket är ett misstag–ett misstag i paritet med en-gagemang i den religiösa praktiken när det inte finns någon gud. (2) Den moraliska praktiken förutsätter inte några sådana fakta–även om antagandet av sådana skulle vara ett misstag. (3) Dylika existensantaganden är inget misstag: det finns moraliska fakta, men de är av sin egen speciella sort (sui generis). (4) Det finns moraliska fakta, men de är av samma sort som de naturliga fakta vetenskapen undersöker. (5) Moraliska fakta ingår i kausala förklaringar, såväl om de är naturliga som om de är sui generis. (6) Några ”moraliska fakta” ingår inte i våra kausala förklaringar, och bl.a. därför finns det heller inget skäl att anta att det finns några så-dana fakta. (7) Det finns ett internt, nödvändigt, samband mellan ens moraliska omdöme och ens motivation att handla eller välja på det ena eller andra sättet. (8) Det aktuella sambandet är externt och beroende på kontingenta omständigheter. (9) Moraliska krav är förnuftskrav, och moraliskt handlande är rationellt handlande. (10) Det är inte nödvändigtvis irrationellt att handla omoraliskt. (11) Moralen är något objektivt och universellt. (12) Moral är något rela-tivt, och det finns inte en riktig moral.
Scenen är inte bara anmärkningsvärt rik och skiftande, det finns heller, anmärker Smith, ingen dominerande teori, och han finner att teoribildningen ”is so diverse that we must wonder at the assumption that these theorists are all talking about the same thing” (s.4)
För att organisera enigheten/oenigheten i den samtida metaetiska debatten formulerar Smith vad han kallar ”the moral problem” (samma strukturering av diskussionen presenterar David McNaughton (1988)). Det moraliska problemet–kanske bättre: ”det moralfilosofiska problemet, eller moralfilosofins dilemma”–utgår, menar han, från två framträdande drag i vår moraliska praktik som den manifesteras i vardagliga sammanhang. Men, konstatrerar han, dessa framträdande drag ”pull against each other, so threatening to make the very idea of mo-rality altogether incoherent.” (s. 5).
Det första framträdande draget i vår moraliska praktik, som här åsyftas, kan beskrivas på lite olika sätt, men gemensamt för olika beskrivningar är att det moraliska omdömets tycks göra anspråk på någon form av objektivitet eller sanning. Vi engagerar oss i moraliska frågor, diskuterar och argumenterar och eftersträvar att komma fram till hållbara, riktiga eller giltiga svar på frågorna. Vi anför fakta som vi menar visar att vissa omdömen är mer välgrundade än andra. Vi förstår att vi inte kan lösa problemen bara genom att bestämma oss för den ena eller den andra ståndpunkten; vi inser att kan missta oss, även om vi inte misstar oss vad gäller vad vi anser vara det riktiga svaret på frågan. Våra värdeutsgor har samma grammatiska form som andra utsagor som vi antar beskriver sanna eller falska sakförhållanden; de ingår i logiska slutledningar efter samma mönster och med samma anspråk på logisk giltighet som andra sanna eller falska påståenden. Det är inte konstigare att säga: ”det är sant att man inte bör ljuga”, som att säga: ”man bör inte ljuga”.
Detta första drag i vår moraliska praktik kan vi likhet med Smith kalla ”moralomdömets objektivitet”. Det är naturligtvis inte klart hur detta drag i vår praktik, som uppenbarligen rymmer flera olika komponenter, skall ges en mer precis formulering. Den enklaste tolkningen av moralomdömets objektivitet, som det framträder i vår moraliska praktik, är den kogniti-vistiska positionen som går ut på att moralomdömet är ett omdöme med sanningsanspråk, ett försanthållande, eller : den moraliska föreställningen är en föreställning om att ett sakförhål-lande föreligger, eller moralomdömet beskriver ett sakförhållande. Denna kognitivistiska tolkning av Moralomdömets Objektivitet (MO) kan vi kanske formulera på följande sätt:
(MO) Innehållet i en moraliska föreställning som: ”det är rätt att göra H”, är ett rent kognitivt innehåll av typen: ett försanthållande om att ett visst sakförhållande föreligger
Det andra utmärkande draget, som Smith riktar uppmärksamheten mot, sammanhänger med den tidigare omnämnda relationen mellan det moraliska omdömet och motivation att handla eller välja på det ena eller andra sättet. Det förefaller inte ovanligt, tvärtom karaktäristiskt, att vi kan förklara eller förstå såväl vårt eget som andras handlande, eller val mellan olika alternativ, genom att i sammanhanget enbart hänvisa till just detta att vi tror att det ena alternativet är bättre än det andra, att vi tror att det ena alternativet snarare än det andra är rätt, vår skyldighet eller något som vi bör göra. Följande exempel, som är en variant på ett exempel från R.M. Hare i Freedom and Reason (1964), kan kanske illustrera detta drag i vår praktik: en vän frågar om råd i en moraliskt fråga; mitt råd är att han bör göra A–att B vore orätt; om det nu inte är något speciellt problem för henne att göra A, men hon faktiskt väljer att göra B, är jag då inte berättigad att dra slutsatsen att hon inte accepterade mitt råd? Jo, skulle vi säga, om hon verkligen hade accepterat rådet, dvs. trodde att B vore orätt, då skulle hon inte ha gjort B–såvida det inte var något speciellt problematiskt för henne att välja alter-nativet A. Detta drag av ett nära samband mellan praktik och moralisk övertygelse kan vi i likhet med Smith kalla ”moralomdömets praktikalitet” Den mest vanliga och närmast till hands liggande tolkningen av Moralomdömets Praktikalitet (MP) är den version av internalism som vi kan formulera på följande lite vaga sätt:
(MP) Om man accepterar, menar eller uppriktigt tror att det är rätt att göra H (orätt att inte göra H), så är man därmed motiverad att göra H (motiverad att inte underlåta att göra H)–såvida inte speciella komplikationer föreligger.
(Det sista tillägget ”såvida inte speciella komplikationer föreligger” utgör en verklig kompli-kation när det gäller att formulera denna internalistiska position så att inte vagheten helt trivi-aliserar tesen. Smiths vaga förklaring av sin formuelring ”såvida agenten inte är praktiskt ir-rationell” löser tyvärr inte detta problem.)
Enligt (MO) och (MP) är det moraliska omdömet en föreställning om ett sakförhållande som samtidigt är handlingsmotiverande. Det är väsentligen denna kombination som leder till ett dilemma, och i stor utsträckning en förklarande bakgrund till den rikedom av metaetiska teo-ribildningar som på ett eller annat sätt kan ses som olika sätt att försöka lösa dilemmat. Men varför är kombinationen av Objektivitet och Praktikalitet problematisk?
Många betraktar det som en psykologisk självklarhet att om man skall förklara mänskligt handlande, eller förstå varför en människa motiveras att välja det ena alternativet snarare än det andra, så räcker det inte med att enbart hänvisa till hennes föreställningar om faktiskt fö-religgande sakförhållanden, man måste även anta att hon har vissa önskningar, målsättningar eller en viss viljeinriktning. Men att önska, vilja eller avse något är något fundamentalt annat än att hålla det ena eller andra för sant–det är väsensskilda fenomen (vilket inte nödvändigtvis utesluter vissa samband). Det senare representerar ett rent kognitivt tillstånd, medan det första tillhör människa icke-kognitiva mentala liv: känslor, emotioner, önskningar, attityder, preferenser eller viljeinriktningar. Båda dessa psykologiska faktorer är nödvändiga för hand-lingsmotivation. Denna psykologiska teori (”The Humean theory of motivation” eller ” Hume’s theory of action”, efter empiristen David Hume som kanske först explicit formulerade ståndpunkter som inspirerat mer utarbetade varianter av teorin) är inte bara något som de flesta av oss tar för given–det krävs en hel del kontroversiella antaganden för att tillbakavisa teorin. Smith kallar teorin ”the standard picture of human psychology”, här (SP), och vi kan formulera en del av teorin på följande sätt:
(SP) En människa motiveras att handla på visst sätt endast om (a) hon har en viss önskan eller målsättning M, (b) vissa försanthållanden F om medel för realisering av M, och (c) M och F är på visst sätt väsensskilda företeelser
Det är nu lätt att se att (SP) förefaller oförenlig med konjunktionen (MO)&(MP). (MP) tycks ju säga att om en människa omfattar ett visst moraliskt omdöme så är hon därmed på visst sätt motiverad att handla, och (MO) tillägger att detta moraliska omdöme är ett rent försanthållan-de. Följaktligen skulle vi ha ett fall av handlingsmotivation endast baserad på försanthållan-den, vilket enligt (SP) är omöjligt. Samtliga tre teser verkar således inte kunna vara san-na–åtminstone någon av teserna måste tydligen förkastas. Om standardpsykologin är hållbar och moral delvis karaktäriseras av objektivitet och praktikalitet, så tycks moral vara en illu-sion. Tesernas initiala plausibilitet och oförenlighet är det moralfilosofiska dilemmat. Di-lemmat kan lösas genom att (a) göra rimligt att någon av teserna kan förkastas, eller (b) ges en sådan utformning eller analys att de kan visas vara förenliga med varandra. Smiths ambition i The Moral Problem är, i likhet med detta projekt, strategi (b). Det bör kanske påpekas att det rent principiellt finns en relativt enkel variant för att lösa dilemmat enligt strategi(b). Antag att handlingsmotivation är något psykologiskt omedelbart present för den agent som är hand-lingsmotiverad, på så sätt att denna motivation är en direkt och omedelbar förutsättning för att hon skall tro att hon är handlinsmotiverad. Följaktligen om hon tror att hon är handlingsmoti-verad så är hon handlingsmotiverad. Om den moraliska föreställningens innehåll nu antas vara densamma som innehållet i försanthållandet att handlingsmotivationen föreligger tycks samtliga våra teser kunna vara uppfyllda och dilemmat därmed löst. Denna enkla självbiogra-fiska tolkning av den moraliska föreställningen är så pass implausibel av skäl som flitigt dis-kuterats i den metaetiska litteraturen att det inte utgör någon intressant lösning. Dock, den grundläggande idén att handlingsmotivationen på visst sätt kan ses som ett villkor för att ac-ceptera den moraliska föreställningen är den bärande idén bakom den lösning på dilemmat som detta projekt närmare vill undersöka hållbarheten hos.
Utgår vi däremot från den första strategin kan vi förhållandevis lätt få en viss struktur, om än summarisk och grov, över 1900-talets metaetiska diskussion.
(i) Accepterar vi standardpsykologin och moralomdömets praktikalitet tvingas vi ge upp mo-ralomdömets objektivitet: här hittar vi den non-kognitivisiska teoritraditionen med emotivism, expressivism, preskriptivism (och Hägerströmsk värdenihilism). Olika teorier som alla ac-cepter den non-kognitivistiska tesen: ”värdeutsagor är varken sanna eller falska”, har dock föreslagits som på olika sätt sökt rädda vissa andra centrala aspekter av objektivitet och möj-lighet till rationell argumentation i värdefrågor. Inte alltid utan betydande framgång, men inte sällan till priset av att moral inte är vad det tycks vara och till priset av ytterst komplexa tek-niska lösningar–inte minst vad gäller grunden för giltigheten hos logiska slutledningar som involverar värdeutsagor, och tolkningen av värdeutsagors non-kognitiva funktion i s.k. inbäd-dade kontexter, exempelvis i negativa, disjunktiva och konditionala satser.
(ii) Accepterar vi däremot standardpsykologin och moralomdömets objektiviet, dvs. någon form av kognitivism, tvingas vi ge upp praktikaliteten och försvara någon form av externalism. Enligt vanliga former av externalism är det två helt skilda fenomen att, å ena sidan, förstå att det ena alternativet är rätt (gott) och det andra orätt (ont), och, å andra sidan, att intressera sig för det rätta (goda) snarare än det orätta (onda). Det senare är kanske en fråga om uppfostran, eventuellt i förening med rädsla för sanktioner. Här hittar vi såväl olika varianter på naturalistisk kognitivism som kognitivistiska teorier som menar att de sakförhållanden som omdömet beskriver är sui generis. De flesta varianter av ren externalism förefaller dock svår-försvarliga. (Bl.a. formulerar Smith i The Moral Problem flera tankeväckande argument mot rent externalistiska teorier, argument som dock på ett intressant sätt kritiserats av bl.a. Alex-ander Miller (2003)). Men exakt hur distinktionen externalism/internalism skall förstås är inte helt klart–vilket delvis kan ge uppslag för strategi (b), något som det aktuella projektet avser att undersöka.
(iii) Accepterar vi däremot både objektivitet och praktikalitet tvingas vi revidera standardpsy-kologin. Inte minst under de senaste decennierna har en serie olika teoribildningar inriktats mot att kritisera just denna av Hume inspirerade psykologiska doktrin–inte sällan av dessa kritiker benämnd ”en psykologisk dogm”. Här hittar vi en serie teorier, som på olika sätt anknyter till Kant och hans, i jämförelse med Hume, betydligt mer rationalistiska psykologi. Med sin doktrin om ett praktiskt förnuft antas på visst sätt att insikt i vissa sakförhållanden motiverar utan att förutsätta några kontingenta önskningar eller målsättningar. Men vi finner även s.k. sensibilitetsteorier, som försöker göra troligt att det finns sätt att uppfatta ett sakför-hållande, något som självt utgör ett odelat handlingsmotiverande kognitivt tillstånd. En ar-betshypotes för projektet är att kritiken av standarpsykologin, inte minst i ljuset av Michael Smiths arbeten, inte lyckats utarbeta något övertygande alternativ till den Humeska standard-psykologin.
Projektbeskrivning
Naturalistisk kognitivism har länge, ofta och av många betraktats som ett hopplöst projekt. Särskilt den semantiska variant vars ambition är att ge en förklaring av meningsinnehållet hos värdeutsagor i s.k. naturalistiska termer, dvs. termer som själva inte är värderande eller nor-merande och som kan sägas ingå i det psykologiska, samhällsvetenskapliga och naturveten-skapliga vokabuläret. G.E. Moore’s klassiska tes om ”det naturalistiska felslutet” och ”den öppna frågans argument”–ämnad att visa att varje naturalistisk meningsförklaring måste vara ett misstag–har sedan de formulerades i Principia Ethica (1903) övertygat många om omöjlig-heten av semantisk naturalism. Detta trots att argumentens giltighet utsatts för vad man kunde tycka helt avgörande invändningar. Argumentet kring den öppna frågan går ut på följande: för vilken som helst värderande eller normerande karaktärisering V, och för vilken som helst beskrivning i naturalistiska termer N, är det alltid helt meningsfullt för en kompetent språkanvändare att godta att någonting är N men ifrågasätta om det också är V; eller i en annan variant: för en kompetent språkanvändare är: ”x är N men inte V”, aldrig någon motsägelse. Ar-gumentet bygger på antagandet att om N verkligen förklarade innebörden hos V, så skulle en kompetent språkanvändare inte meningsfullt kunna upprätthålla sin fråga, eller undgå att upp-fatta den motsvarande motsägelsen. Den kanske främsta kritiken mot argumentet är just detta tvivelaktiga antagande att meningen hos våra språkliga uttryck är, på det sätt som argumentet förutsätter, ”genomskinlig” för en kompetent språkanvändare–att kompetensen garanterar frånvaron av dylika misstag. Men trots denna generella kritik av detta klassiska argument mot semantisk naturalism, skulle många säga att argumentet är övertygande. Den förklaring som ofta anförs är att det finns ett handlingsmotiverande moment som ingår i själva meningen hos värdeuttrycken, men som saknas hos naturalistiska beskrivningar (på visst sätt i enlighet med standardpsykologin). Och att det är denna olikhet som gör att den naturalistiska meningsför-klaringen är otillräcklig–samtidigt som det är en meningskomponent av ett slag som inte kan undgå en kompetent språkanvändare. Detta är också i allt väsentligt den förklaring som även Darwall, Gibbard och Railton (1992) ansluter sig till, när de konstaterar att Moore i sin kritik av naturalistiska analyser av ”good”, visserligen inte bevisat att något felslut föreligger, men väl formulerat ett övertygande argumentativt instrument som:
implicitly but effectively brings to the fore certain characteristic features of ’good’—and of other normative vocabulary—that seem to stand in the way of our accepting any known naturalistic or metaphysical definition as unquestionably right, as definitions, at least when fully understood, seemingly must be.
Den här versionen av Moores argument är inte omedelbart lätt att tillbakavisa. Men om vi vill försöka upprätthålla semantisk naturalism–vilket är projektets ambition–och dessutom utgår från att någon form av internalism prima facie är rimligare än externalism, förefaller det fruktbart att försöka göra troligt att handlingsmotivationen kanske inte nödvändigtvis måste förstås som något som ingår i värdeuttryckens själva meningsinnehåll. En hypotes för pro-jektet är att snarare återföra handlingsmotivation som ett villkor för att acceptera det aktuella meningsinnehållet–en tankegång som kanske kunde kallas ”procedurell internalism”–och som återgår på att vissa utmärkande drag i den praktik där vi accepterar eller förkastar värdeutsagor rymmer handlingsmotiverande inslag. I The Moral Problem utgår Smith från att interna-lismens möjliga strategier är att antingen anta att handlingsmotivationen ingår i värdeföre-ställningens innehåll, eller att innehållet är sådant att handlingsmotivation genereras hos den som accepterar innehållet. Smiths strategi i The Moral Problem är den senare: värdeutsagors meningsinnehåll kan ges en analys som är sådan att accepterandet av innehållet orsakar den relevanta motivation–under vissa omständigheter. Argumentet är inte helt övertygande och en del i projektet syftar till att utveckla en kritik av Smiths analys och strategi. Mot bakgrund av en teori om en ideell eller opartisk betraktare skisser jag i Strömberg (2001) några strategier för att upprätthålla en viss form av procedurell internalism, detta som en tredje eventuellt möjlig internalistisk strategi. För mer detaljer kring denna strategi vill jag hänvisa till den aktuella artikeln. Projektet avser att undersöka och vidareutveckla dessa och eventuellt andra procedurella ansatser.
Den naturalistiska teoritradition som är förknippad med en opartisk betraktare eller ”the Ideal Observer theory” (här ”IOR-teorin”) har gamla anor. Filosofer som Francis Hutcheson, David Hume och Adam Smith anförs ofta som huvudinspiratörer. En fortfarande högst in-tressant och mer explicit version av IOR-teorin formuleras av Roderick Firth (1952) i ”Ethical Absolutism and the Ideal Observer”. Utgångspunkten är en s.k. dispositionell analys av vär-deuttrycken i analogi med att ett uttryck som ”x är röd” skall förstås som ”x är så beskaffad att en förnimmelse av rödhet skulle föreligga hos envar med normal perceptionsförmåga som betraktar x under vissa standardomständigheter”. I en diskussion med Richard Brandt (1955) formulerar Firth (1955) i förkortad form sin analys på följande sätt: ”Statements of the form ’x is right’ would have the same meaning, according to this analysis, as statements of the form ’If there were an ideal observer (i.e., a person who is omniscient, omnipercipient, disinterested and dispassionate, but in other respects normal) this person would have a certain experience (e.g., a feeling of approval, an experience of apparent requiredness) with respekt to x”.
För projektet särskilt relevant i Firths teori är en viss metodologiska ansats. Utgående från att en dispositionell analys är en intressant hypotes som förtjänar noggrannare undersökning, ställer han sig den oundvikliga och svåra frågan om vilka egenskaper som–givet hypotsesen–skall karaktärisera den ideelle observatören. Han förespråkar en metodolgiskt ansats ”most aptly described as ’pragmatic.’” vilken beskrivs på följande sätt:
In analyzing ethical statements, for example, we must try to determine the characteristics of an ideal observer by examining the procedures which we actually regard, implicitly or explicitly, as rational ones for deciding ethical questions. (s. 332)
Det finns några viktiga poänger med vad Firth här kallar sin pragmatiska metod. För det första utgår metoden från att det är vår användning av det moraliska språket i vår deliberativa och argumentativa praktik som är den primärt relevanta kontexten för en analys av våra moraliska begrepp. Det är den kontext där vi överväger, diskuterar och argumenterar, med oss själva och andra, vad gäller att acceptera eller förkasta det ena eller det andra moraliska omdömet. Det är också den kontext där menings- och analysfrågorna först ställs, såväl historiskt som i vår aktuella moraliska praktik, och uppfattas som viktiga att besvara; det är den kontext som aktualiserar de mest centrala metaetiska frågeställningarna som frågor om sanning, kunskap, objektivitet och rationalitet. För det andra, metoden riktar, åtminstone implicit, upp-märksamheten mot något som förefaller vara ett rimligt, men inte alltid tillräckligt poängterat antagande, nämligen: det måste finnas ett starkt begreppsligt samband mellan, å ena sidan, meningen hos det vi säger, accepterar eller förkastar och, å andra sidan, vad vi i vår användning av uttrycken betraktar som giltiga metoder eller strategier för att berättiga eller kritisera vad vi säger, accepterar eller förkastar. Inte nödvändigtvis uppfattat som den logiska positivismens doktrin att ”meningen är verifikationsmetoden”, utan snarare det centrala i att me-ningsförklaringen är sådan att den förklarar verifikations- och falsifikationsmetoden.
Den hypotes om mening, inspirerad av Firth, som projektet avser att arbeta med, och un-dersöka fruktbarheten hos, kan kanske ges den allmänna formuleringen:
(AM) Meningen hos en utsaga, U, ges av den teori (beskrivning, karaktärisering, förklaring eller explikation) som bäst förklarar de utmärkande dragen i ”bevis”-metoden för U.
För projektet är det av vikt att närmare undersöka rimligheten i en meningsteori av detta slag, samt hur den kan relateras till andra aktuella meningsteorier eller analysansatser. Exempelvis hur teorin förhåller sig till de idéer om mening som formulerats i traditionen kring Michael Dummet och diskussionen kring klassisk vs. intuitionistisk logik ( se Prawitz (1977).
För den typ av utsagor som är centrala för projektet skulle en instans av AM vara något i stil med följande:
(ME) Meningen hos en etisk utsaga ges av den teori (beskrivning, karaktärisering, förklaring eller explikation) som bäst förklarar de framträdande dragen i den praktik där utsagan rättfärdigas eller kritiseras–utgående från att denna praktik inkluderar procedurer och strategier som vi betraktar som rationella för att avgöra, hantera och ta ställning till etiska frågor.
Några centrala drag i vår deliberativa och argumentativa praktik som en IOR-teori, per hypotes, är den bästa förklaringen till, och som spelar en framträdande roll i såväl IOR traditionen som i andra moralfilosofiska sammanhang kan kanske ges följande formulering:
(I) A’s moraliska omdöme om en situation, S, är mer tillförlitligt än B’s moraliska omdöme om S, om, allt övrigt lika, A’s (icke-etiska) faktuella Information kring S är större (adekvatare) än B’s
(L) A’s moraliska omdöme om en situation, S, är mer tillförlitligt än B’s moraliska omdöme om S, om, allt övrigt lika, A’s sätt att uppfatta den (icke-etiska) faktuella information kring S är mer Livaktig (presentare, mer konkret) än B’s sätt att uppfatta samma information
(O) A’s moraliska omdöme om en situation, S, är mer tillförlitligt än B’s moraliska omdöme om S, om, allt övrigt lika, A är mer Opartisk än B: A saknar, till skillnad från B, intressen, känslor etc. som bara kan beskrivas genom att unikt identifiera enskilda personer i S
(KK) A’s moraliska omdöme om en situation, S, är mer tillförlitligt än B’s moraliska omdöme om S, om, allt övrigt lika, A har större förmåga än B vad gäller att tänka, känna och resonera kring situationen S på ett Konsistent och Koherent sätt
Dessa faktorers närmare precisering är naturligtvis inte helt okontroversiella (!). En uppgift för projektet, mot bakgrund av en IOR teori, är att närmare diskutera dessa och eventuellt andra drag i vår argumentativa praktik.
Projektet avses att bedrivas på 75% av heltid under tre år. Det två första åren ägnas bety-dande tid åt litteraturstudier, men även preliminära resultat att diskutera vid filosofiska semi-narier och konferenser. Det tredje året ägnas åt färdigställandet av resultat för publicering i såväl svenska som internationella filosofiska tidskrifter.
Preliminära resultat
I Strömberg (2001) framställs två eventuellt möjliga argumentativa strategier för en procedurell internalism, liksom vissa resonemang till stöd för den för projektet aktuella meningsteorin, samt förslag till vissa modifieringar av Firths IOR-villkor. Uppsatsen har presenterats och diskuterats vid Svenska Filosofisällskapets Nationella konferens, Stockholm, juni 2001, samt vid 4:e ECAP konferensen, Lund, juni 2002.
Betydelse
Som framgår av den långa områdesöversikten är projektet inriktat mot ett ytterst centralt me-taetiskt problem. Om de tre hypoteserna kan upprätthållas, skulle det vara ett intressant bidrag till ”moralfilosofins dilemma” som på många sätt stått i centrum för den metaetiska diskussionen under 1900-talet.
Personal
Bertil Strömberg, FD. Strömberg är för närvarande tillsvidareanställd som universitetslektor i praktisk filosofi vid institutionen för filosofi och lingvistik vid Umeå universitet. Strömberg arbetar (75%) under åren 2005-2007 med det aktuella projektet.


Referenser
Brandt, Richard B., 1955, ”The Definition of an ’Ideal Observer’ Theory in Ethics”, Philo-sophy and Phenomenological Research, 15, 407-413
Darwell, Stephen, Gibbard, Allan and Railton, Peter, 1992, ”Toward Fin de siècle Ethics: Some Trends”, The Philosophical Review, Vol.100, No.1, Jan.
Firth, Roderick, 1952, ”Ethical Absolutism and the Ideal Observer”, Philosophy and Pheno-menological Research, 12, 317-345
Firth, Roderick, 1955, ”Reply to Professor Brandt”, Philosophy and Phenomenological Rese-arch, 15, 414-421
Hare, R.M., 1963, Freedom and Reason, Oxford, Oxford U.P.
Hume, David, 1975 (1777), Enquiries Concerning Human Understanding and Concerning the Principles of Morals, edited by P.H. Nidditch, Oxford, Oxford U.P.
McNaughton, David, 1988, Moral Vision: An Introduction to Ethics, Oxford, Blackwell
Miller, Alexander, 2003, An Introduction to Contemporary Metaethics, Cambridge, Polity
Moore, G.E., 1903, Principia Ethica, Cambridge, Cambridge University Press
Prawitz, Dag, 1977, ”Meaning and proofs: on the conflict between classical and intuitionistic logic”, Theoria, 1, 2-40
Smith, Michael, 1987, ”The Humean Theory of Motivation”, Mind, XCVI, 36-61
Smith, Michael, 1994, The Moral Problem, London, Blackwell
Strömberg, Bertil, 2001, ”The Ideal Observer Theory and Moral Motivation”, i Erik Carlsson och Rysiek Sliwinski (red.), Omnium-gatherum, Uppsala Philosophical Studies, 50, Depart-ment of Philosophy, University of Uppsala, Uppsala, 341-350

Ämnen: Filosofiämnen, Praktisk filosofi