NYHET I december förra året iscensatte Luis Berríos-Negrón, forskare vid UmArts, en performance vid UPSC:s trädfenotypningsplattform, som han omtolkade till en 'trädplantskola'. För att utmana konventionella uppfattningar om skogar och föreslå en ny syn på träd som kännande varelser, förvandlade han den vetenskapliga miljön till en multisensorisk upplevelse med ljudkonst, sång och liveframträdanden. Här berättar han om rötterna till sin forskning och vad som lockade honom till UPSC-plattformen.
- Jag är främst intresserad av att avkolonisera återplantering av skog och dess avgörande roll i återställningen av mark och klimat. Som konstnär är mitt mål med forskningen om skogar att undersöka och pröva hur återställning i liten skala kan spela olika roller. Det handlar om idéer och åtgärder för att vårda och ta hand om landskap, särskilt i relation till koloniala arv. Samtidigt vill jag lyfta fram och bredda perspektiven genom att inkludera röster från olika arter, förfäder, praktiker och halvklot. Det innebär att ompröva och förändra hur mark och skogar ”ses”, kommuniceras, föreställs och därigenom också förmedlas. Dessa föreställningar – alltså de tankar och förutfattade meningar vi bär på skogar – är de medier jag undersöker, främst utifrån mitt perspektiv som puertorican och numera bosatt i norra Sverige.
- Min starkaste koppling till skogar uppstod när jag bevittnade förödelsen i Puerto Rico efter orkanerna Irma och Maria, båda av kategori 5, som nådde land med bara 14 dagars mellanrum i september 2017. Förutom det mångfacetterade mänskliga lidande som stormarna orsakade - ett trauma som fortfarande bearbetas – blev skogarna, deras fauna och flora, ett nästa omedelbart bekymmer. Orkaner har länge präglat Puerto Ricos meteorologiska och kulturella historia, och vi har alltid sett våra stränder, floder och skogar återhämta sig. Men det som hände 2017 markerade början på en helt ny era, tydligt kopplad till den globala uppvärmningen och uppvärmningen av de tropiska vattnen i Atlanten: förstörelsen var djupgående och utan motstycke i både levande och dokumenterad historia.
Min forskning om deras plantskolor öppnade upp en ny relation till skogar och biologisk mångfald.
- Ett av de viktigaste initiativen efter orkanen var den aktiva utbyggnaden av Puerto Ricos infrastruktur för återplantering av skog. År 2020 fick jag äran att bli inbjuden till ett konst- och forskningsresidens hos ideella organisationen Para La Naturaleza, som redan hade ett nätverk av trädplantskolor för skogsbevarande över hela ön. Min forskning om deras plantskolor öppnade upp en ny relation till skogar och biologisk mångfald. Återplantering framstod som den primära, proportionerliga och kulturellt ansvarsfulla metoden för att vårda skadade landskap och erkänna deras koloniala och industriella trauma – ett tydligt alternativ till spekulativa och oproportionerliga geoingenjörsstrategier.
- Det är här min koppling till skogen har sin grund. Nu när jag blir en del av Umeå-samhället hoppas jag att det ska hjälpa mig att förstå skogarna i Sápmi, Västerbotten och Norrland och deras ekologiska och kulturella betydelse, samtidigt som jag också ser de ekonomiska behov som finns i samhället.
- Det var professor Lars Östlund som först nämnde fenotypningsplattformen för mig och föreslog att jag skulle kontakta professor Ove Nilsson. Ove var oerhört generös och tog emot mig och introducerade mig för plattformschefen Ioana Gaboreanu. Det första besöket, liksom de efterföljande, var mycket fascinerande, och det blev snabbt tydligt att plattformen skulle bli en viktig plats för lärande och konstnärliga experiment. Som en slags trädplantskola är det en exceptionell miljö. För mig är det en plats där man verkligen kan känna hur beroende vi är av teknik för att försöka bromsa den växande vågen av globala klimatrelaterade problem – i detta fall genom att testa och övervaka genetisk modifiering av träd som en möjlig resurs för människans överlevnad.
Sången fungerade som en vårdande handling, i dialog med dessa träd i svenska Norrland.
- Samtidigt som jag förstår logiken bakom denna oerhört viktiga utveckling, känner jag också en oro över hur träd objektifieras som exemplar. Jag tänkte att vi (alla som deltog i performance) kanske kunde känna både brådskan och de stora motsättningarna i de val vi står inför i klimatkrisens tid, just i detta högteknologiska sammanhang. Genom att ta oss tid att vara med och sjunga för trädplantorna kunde vi kanske uppleva problematiken kring objektifiering och samtidigt ana en liten kulturell förskjutning i vår uppfattning av skog och deras otaliga invånare – inte som moderna mästare, utan som medvarelser. Att undersöka sådana förändringar i uppfattningen mot en mer omtänksam och ömsesidigt beroende attityd kan bidra till att omvandla vår konsumtions- och resurskultur till en som är bättre anpassad till samlevnad.
- ”Ensayando un canto de cuna a Guataúba / Rehearsing a lullaby for the herald of woe” var en oövad, improviserad performance där omsorgsfulla sånger sjöngs tillsammans med träden som övervakades på fenotypningsplattformen. Sången fungerade som en vårdande handling, i dialog med dessa träd i svenska Norrland. Det var också ett hjärtligt uttryck för respekt och försoning gentemot Guataubá, gudomen för blixtar och åska, och därmed budbäraren och förutsägaren av stormar (av Juracán, som anses vara ursprunget till ordet orkan) i den karibiska urbefolkningen Taíno i mitt hemland, Puerto Rico.
- Denna performance och dess innehåll utgår från mina konstnärliga metoder, som inte bygger på avsikt eller kvantifierbara data, utan snarare på att ifrågasätta de uppfattningar som formar vår miljö. I fallet med ”Lullaby” var mitt mål att aktivera UPSC:s fenotypningsplattform som en stödstruktur, en slags piedestal, för att möjliggöra en improviserad och uppriktig dialog, omvårdnad och beröm riktad till trädplantorna.
- Trots att planering med plattformen och aktörerna tog över sex månader, och flera veckor av teknisk samordning med Ioana och Jan Karlsson, var performance helt oövad. Jag hade bara två telefonsamtal med mina samarbetspartner – ett med Félix Becker i Köpenhamn och ett med Esther von Schoenberg, ledare av Barockkören i Umeå – och vi träffades inte förrän en timme före start. Jag hade skapat ett ”provisoriskt partitur” som fungerade som en mycket lös vägledning, och jag behövde att publiken satt i mörker i minst tio minuter innan plattformens automatiska process startade exakt klockan 13:00, så att deras syn, pupillerna, kunde vidgas.
Genom att förändra laboratoriets kontext och miljö försköt och inverterade vi trädens personlighet
- Denna period av mörker och tystnad hade den önskade effekten: att framkalla ett lätt transliknande tillstånd, en idealisk förberedelse av sinnena inför performance. Därefter överträffade performance mina förväntningar, särskilt i hur de visuella effekterna improviserades fram och hur Esther och de tretton körsångarna inte bara levererade en orädd, uppriktig och fantastisk insats, utan också hjälpte mig att guida publiken i mörkret till sina platser som en omtänksam handling av förtroende. Det omfattande ljudlandskapet vi skapade – kören, Félix och jag med vårt slagverksarbete, tillsammans med inspelningar av utdöda fåglar och plattformens mekanik – samt vårt utseende med Randi Kjærs masker som skogsdjur, vilka förkroppsligade mer än mänskliga röster, hjälpte oss alla att ”se” trädplantorna i ett helt nytt ljus. Genom att förändra laboratoriets kontext och miljö försköt och inverterade vi trädens personlighet, ompositionerade dem som huvudpersoner och observatörer, samtidigt som vi höjde en gemensam röst som ett offer och bad om tålamod från en förfäders gudom.
- Ja. Jag kommer att fortsätta samarbeta med trädplantskolor på lång sikt, men avslutar min postdoktorala forskning i höst med några ytterligare åtgärder. I slutet av juni skapade jag en installation i samband med den pågående utställningen ”Hosting Lands” i Danmark. Den 6 september kommer jag att skapa ytterligare en performance/installation, denna gång på Arboretum Norr här i Umeå. Slutligen kommer jag att ge ut en tryckt publikation i samarbete med Bildmuseet som kommer att delas ut till publiken vid en avslutande tillställning på museet (datum meddelas senare). Därefter avser jag att använda denna konstforskning som grund för att bredda engagemanget kring personlighet och lyssnande till landskapet genom fler åtgärder och dialoger med skogarna.
