NYHET I en ny avhandling av Charlotte Engman vid Umeå universitet visas hur Etnografiska museets försök att bredda sina målgrupper och utveckla nya sätt att arbeta med museets samlingar, präglas av motstridiga logiker kopplade till publikens roll, ekonomiska förutsättningar, synen på kunskap, relevans och etiska frågor.
Charlotte Engman, doktorand, Institutionen för kultur- och medievetenskaper.
BildPrivatTrots att museet har en bestämd målgrupp saknas det tydliga verktyg för att arbeta systematiskt med dessa frågor, och hur museet kan göras mer inkluderande för fler
Charlotte Engman säger att man på Etnografiska museet i Stockholm har ett projekt som under flera års tid syftat till att undersöka nya perspektiv på samlingar från den afrikanska kontinenten tillsammans med svenskar med afrikanskt ursprung.
– Arbetet kan liknas vid dekolonisering – det vill säga att museet försöker motarbeta vithetsnormer och eurocentriska perspektiv och verka för inkludering och en större mångfald av berättelser, säger Charlotte Engman, och fortsätter:
– Dekolonisering är en växande museal praktik och ett stort internationellt forskningsfält, men få studier har tidigare gjorts i Sverige och ännu färre om hur sådant arbete förhåller sig till de demokratiska principer och ekonomiska villkor som präglar statliga museer. Kortfattat visar avhandlingen att arbetet begränsas av det kulturekonomiska landskapet och invanda sätt att förstå museers demokratiska uppdrag.
Hon berättar vidare hur hon genom att följa projektet i avhandlingen undersöker vilka logiker som villkorar och återskapas i det vardagliga arbetet på museet, samt hur friktioner mellan olika logiker bildas när museet arbetar med en ny målgrupp.
– Jämte ideal såsom social inkludering och medskapande är det tydligt att museet befinner sig i en tuff ekonomisk situation där verksamheterna marknadsanpassas, och exempelvis kvantitet och behovet att locka många besökare snarare än en särskild målgrupp prioriteras.
– Vidare framkommer att synen på vad som räknas som kunskap växlar mellan olika sammanhang – ibland är det professionell expertis och museal auktoritet som lyfts fram, medan det i andra sammanhang betonas att museet vill skapa ny kunskap om samlingarna tillsammans med målgruppen.
Charlotte Engman säger att samtidigt som museipersonal kämpar för att hålla museet och samlingarna relevanta för samtida publikgrupper pågår dessutom en intensiv debatt kring huruvida föremål och vissa samlingar bör återlämnas till sina ursprungliga ägare eller deras efterlevande.
Föremålen på museet symboliserar både pågående kolonial orättvisa, men de fungerar också som viktiga kulturarvsföremål för afro-diasporiska identiteter och gemenskaper i Sverige.
– Ett annat exempel på den etiska problematik som kännetecknar samlingarna berör arkivmaterial, där samtida anti-rasistiska ideal hamnar i konflikt med historiska och (med dagens ögon) rasistiska beskrivningar.
– I avhandlingen betonar jag i likhet med andra forskare att samtida anti-rasism många gånger understöder en tystnadskultur kring det både det förflutna och hur samtida svenska museer arbetar med frågor om vithet och mångfald.
– Trots att museet har en bestämd målgrupp saknas det tydliga verktyg för att arbeta systematiskt med dessa frågor, och hur museet kan göras mer inkluderande för fler.
Studien baserar sig på intervjuer med personal och samarbetspartners som deltagit i museets projekt, observationer av möten och programpunkter på museet, samt kulturpolitiska publikationer.
Avhandlingen finns publicerad digitalt.
Disputationen äger rum fredag 5 maj, kl. 10.00, Lindelhallen 4, UB.A 240
Opponent är Anna Rastas, docent, Enheten för samhällsvetenskap – Unit of Social Research – Fakulteten för samhällsvetenskap vid Tammerfors universitet, Finland.
