ͯÑÕÊÓƵ

Monica Burman, som fokuserat på straffrätt i sin forskning, menar att fängelser är en institution som fungerar stigmatiserande och kan driva barn in i fortsatt kriminalitet.

BildMattias Pettersson

– Det absolut vanligaste argumentet som politikerna trycker på är att en sänkning av straffmyndighetsåldern närmast är oundviklig för att minska problemen. Man säger att det är bäst för barnen att tas ur en eskalerande kriminell situation och att det blir svårare att rekrytera till kriminella nätverk när barnen är frihetsberövade. Men forskningen är enig om att repressiva åtgärder inte är lösningen. Det finns inget vetenskapligt stöd för att det fungerar, säger Monica Burman, professor i rättsvetenskap på Enheten för polisiärt arbete vid Umeå universitet.

I sin forskning har hon fokuserat på straffrätt, mäns våld mot kvinnor samt genus och rätt. Monica Burman har även under lång tid intresserat sig för kriminalpolitik ur ett ideologiskt perspektiv och parallellt med forskningen har hon engagerat sig i barnrättsfrågor, och är ledamot i Rädda Barnens riksstyrelse. I båda roller har hon haft möjlighet att fördjupa sig i hur kriminalpolitik och politiska beslut påverkar barns rättigheter.  

Fängelser är en typ av institution som i sig fungerar stigmatiserande och kan driva barn in i fortsatt kriminalitet.  

I ljuset av att Sverige haft 15 år som straffbarhetsålder under mycket lång tid har hon med förvåning tagit del av till 13 år för vissa allvarliga brott samt för barn 13–14 år. Regeringen har tidigare föreslagit att straffbarhetsåldern sänks till 14 år och gett Kriminalvården i uppdrag att förbereda för att inrätta särskilda ungdomsfängelser för barn i åldern 15–17 år som döms för grov brottslighet.
 
– Det finns en föreställning om att brottsoffer kräver hårdast möjliga straff för att känna upprättelse, men forskningen bekräftar inte den hypotesen. På gruppnivå håller det inte – brottsoffer är inte så blodtörstiga som man får det att framstå.   

Risk att barn far illa

– Forskning visar att det är oerhört riskfyllt med den här typen av straffrättsliga ingripanden. Vi vet att de bara gör situationen värre för barn. Risken för att barnet far illa i sin utveckling ökar ju yngre barnet är och att barnet påverkas negativt i sin medborgerliga fostran och hur det ser på sig själv i relation till samhället. Fängelser är en typ av institution som i sig fungerar stigmatiserande och kan driva barn in i fortsatt kriminalitet.

Straffrättsliga ingripanden kan påverka barnets utveckling negativt och ökar ju yngre barnet är, menar Monica Burman.

BildMickes fotosida/Mostphotos 

Det finns stora rättssäkerhetsproblem med förslaget med sänkt straffbarhetsålder eftersom det kan vara svårt att avgöra brottsrubricering tidigt i processen, vilket riskerar felaktiga beslut såsom häktningar, enligt Burman.  

Det finns barn som är rädda och förtvivlade och ropar efter sin mamma. Det är viktigt att det förs fram motbilder av barn som hårdhudade ligister i de här sammanhangen.

Hon menar att det talas allt för lite i dag om hur det är för barn att sitta i häkte vilket kan upplevas värre än att sitta i fängelse. 

– Många barn får slentrianmässigt kraftfulla restriktioner och får inte ha kontakt med någon annan än häktespersonal och försvarare. Det finns barn som är rädda och förtvivlade och ropar efter sin mamma. Det är viktigt att det förs fram motbilder av barn som hårdhudade ligister i de här sammanhangen.

Barn som dras in i kriminalitet har oftast någon form av sårbarhetsfaktor som inte nödvändigtvis är socioekonomisk. Barn kan känna utanförskap eller bristande tillit till samhället av andra skäl och därför lättare lockas in i destruktiva miljöer. Det är också vanligt att en dysfunktionell familjesituation på grund av våld eller missbruk bidrar till att barn söker sig till kriminella miljöer. En repressiv åtgärd kan i det läget vara kontraproduktiv eftersom barnet inte är intellektuellt och utvecklingsmässigt moget på samma sätt som en vuxen, menar Burman.

Förslagen i förhållandet till barnkonventionen 

Barnkonventionen föreskriver att frihetsberövande av barn bara ska användas som en sista utväg och under så kort tid som möjligt. Men om det kommer att efterlevas återstår att se.  

Det här förslaget skulle innebära ett gigantiskt experiment med barn för det finns inga framtagna metoder i Sverige för barn i fängelse.

– I den här frågan har man gjort det lätt för sig politiskt. Man pekar på att konventionen förbjuder ju inte det här, att det saknas en uttrycklig bestämmelse. Och det visar att man inte riktigt har full respekt för barnkonventionen och hur den är tänkt att fungera. 

– Det här förslaget skulle innebära ett gigantiskt experiment med barn, för det finns inga framtagna metoder i Sverige för barn i fängelse. Nu utreds exempelvis om det ska göras undantag för 13–14-åringarnas skolgång, för kriminalvården kommer helt enkelt inte att kunna uppnå vissa krav. Det är det tydligaste exemplet på att det här inte riktigt går ihop. 

Barn som utnyttjas i kriminella syften kan känna utanförskap av olika skäl. Bra skolor och tillit till samhället är exempel på viktiga skyddsfaktorer.

BildPexels

Barnrättskommittén som övervakar hur länder följer barnkonventionen har tidigare riktat kritik mot utvecklingen i Sverige gällande barn som utnyttjas i kriminalitet i förhållande till barns rättigheter. 

– Barnrättskommittén har uttryckt stor oro över att Sverige går mot en mer auktoritär barnsyn och mindre respekt för barn som rättighetsbärare. De pekar också på att man inte får åberopa barnkonventionen för att försämra för barn – vilket är precis det politikerna gör när de säger att de här förslagen är det bästa för barnen.  

Efterlyser forskningssatsning 

Monica Burman efterlyser en välunderbyggd diskussion om förebyggande arbete som alternativ till förslagen om hårdare straff för barn som begår allvarliga brott. 

– Det som saknas är en seriös debatt om vad vi ska göra i stället. Vi vet ganska väl vad som är skyddsfaktorer – bland annat bra skolor, tillit till myndigheter – men det är politiskt jobbigare att ta tag i det än att sänka straffbarhetsåldern. Tänk om vi kunde göra en gigantisk forskningssatsning på den här typen av frågor, gärna i samarbete med praktiken, då tror jag vi skulle kunna åstadkomma väldigt mycket.

Rättsliga påföljder för barn inget nytt

Frågan om rättsliga påföljder för barn som begår brott är inte ny som man kanske kan tro. En titt i backspegeln visar att redan på 1820-talet diskuterades behov av särbehandling av barn placerade i kriminalvårdens inrättningar. 

– Historiskt har lagstiftningen gått i vågor och pendlat mellan kontroll och stödinsatser. På 1920-talet fick Sverige vad som då ansågs vara en modern barnavårdslag, men med dagens ögon innehöll den ganska tuffa åtgärder mot barn, säger Monica Burman.  

Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990 – med ratificera menas att binda sig till en (internationell) överenskommelse – vilket haft stor betydelse för ett ökat barnperspektiv inom en mängd områden i samhället, inte minst vid myndighetsbeslut och kommunala beslut som rör barn. Barnkonventionen blev – efter många års påtryckningsarbete från bland annat barnrättsorganisationer – lag i Sverige 2020. 

– I takt med att vi lärt oss mer om barns utveckling och mognad har vi med tiden gått över till en lagstiftning som går ut på att vi ska skydda barn och ge dem stöd när det går fel.  

Det har också funnits en samsyn om att det inte går att göra samma juridiska bedömningar och avvägningar för barn som för vuxna. Men i och med en ökad gängkriminalitet och skjutningar långt ner i åldrarna har vi sett en repressiv vändning i svensk kriminalpolitik, enligt Burman.  

 Hon ser förslagen som en del av en större trend som gått mot allt hårdare straff. 

– Vi har sett en ökad politisk argumentation för att repressionsnivån behöver höjas i Sverige. Exempelvis har minimistraffen och att inte tillåta villkorlig frigivning lika tidigt diskuterats. Det har gått väldigt fort på slutet, men tendensen och tilltron till ett tuffare straffsystem har funnits i minst 15 år. Att ett strängare straffsystem skulle avskräcka människor från att begå brott finns det inga vetenskapliga belägg för, det är helt andra processer i ett samhälle som påverkar varför människor begår brott.