ͯÑÕÊÓƵ

Uppdraget att dokumentera barns utveckling och lärande är inskrivet i förskolans läroplan. Men hur det särskilda stödet dokumenteras i praktiken skiljer sig mellan kommuner, förskolor och yrkesgrupper. En ny studie av Hanna Vretblom, doktorand i tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet, visar att det råder stora skillnader i synen på dokumentation beroende på var i organisationen man befinner sig. Det påverkar i sin tur hur stödet utformas och används.

– Därför har jag intresserat mig för hur aktörer, inom olika nivåer inom förskolans utbildning, uppfattar dokumentation, säger Hanna Vretblom.

En studie på flera nivåer

Studien bygger på intervjuer med rektorer, arbetslag och kommunala företrädare, samt en nationell kartläggning av kommuners användning av digitala dokumentationssystem. Vretblom berättar att syftet har varit att förstå vilket värde dokumentationen av särskilt stöd ges, hur den bidrar till lärande inom förskolan och hur digitala system påverkar arbetet.

Enligt Vretblom visar resultaten att dokumentationens betydelse uppfattas olika. För rektorer kan dokumentationen ses som något de ställer sig skeptisk, neutral eller positiv till, beroende på vilket värde de tillskriver den. För arbetslag i förskolan upplevs dokumentationen som mer eller mindre meningsfull beroende på innehållet.

– Resultaten visar en önskan om att, utöver fokuset på det individuella barnet, även inkludera dokumentationsmöjligheter som fokuserar på organisation och den omgivande miljön, säger Hanna Vretblom.

Ju närmare praktiken de professionella befinner sig, desto mer ses dokumentation som en del av ett pågående arbete som påverkar vardagen i förskolan. På kommunnivå, där erfarenhet av förskolepraktiken kan saknas, betraktas dokumentationen snarare som en administrativ produkt. En produkt som ses som frikopplad från det pedagogiska arbetet.

– Dessa olika synsätt, på vad som ska fokuseras och dokumentationens påverkan på förskolans praktik, kan skapa fiktion mellan yrkesverksamma på olika nivåer inom förskolans organisation, säger Hanna Vretblom.

Det påverkar i sin tur hur yrkesverksamma lär sig och utvecklar sitt arbete kring särskilt stöd i förskolan menar hon.

Riskerar att skapa tydliga hierarkier

Studien visar också att digitala system för dokumentation av särskilt stöd blir allt vanligare. Dessa system, som upphandlas på kommunal nivå, påverkar både innehåll och struktur i dokumentationen. Samtidigt bidrar de till ett ökat tempo i dokumentationsarbetet och nya utmaningar i det praktiska handhavandet.

– Digital system ökar tillgänglighet av dokumentationerna till fler professioner men medför samtidigt en begräsning, genom beslut om access, angående vem som har tillträde att skriva och ta del av dokumentationerna, säger Hanna Vretblom.

Det riskerar att skapa tydliga hierarkier i arbetslagen menar Vretblom. Dessutom är systemen ofta utformade med skolan som norm, vilket leder till ett snävt fokus på det individuella barnet, snarare än på miljö eller grupp fortsätter hon.

Bristande samstämmighet

För de som arbetar nära barnen upplevs detta som ett begränsande perspektiv. Många kompletterar därför dokumentationen med analoga eller alternativa digitala metoder. Resultatet blir en splittrad dokumentationspraxis, där olika yrkesgrupper arbetar utifrån olika logiker och förutsättningar.

– Det individuella perspektivet som återspeglas i de digitala systemen kan påverka dokumentationens relevans för förskolans praktik, vilket leder till bristande samstämmighet mellan olika yrkesverksamma och nivåer, säger Hanna Vretblom.

Trots att många är medvetna om dessa utmaningar är det svårt att förändra strukturer och normer som byggts in i de digitala systemen för dokumentation för särskilt stöd. Därmed återspeglas inte alltid den värdegrund som arbetslag och rektorer uttrycker i den kunskap som dokumentationen skapar.

– Organisationen i stort fortsätter därmed att upprätthålla värderingar och metoder som kanske inte är helt meningsfulla för förskolan, avslutar Hanna Vretblom.