ͯÑÕÊÓƵ

I projektet ingår forskare från tre fakulteter, Stina Jansson och Jerker Fick, båda Kemiska institutionen, Annika Nordlund, Institutionen för psykologi och Annika Egan Sjölander, Institutionen för kultur- och medievetenskaper.

Annika Nordlund, Stina Jansson, Jerker Fick och Annika Egan Sjölander

Bild Per Melander

Projektet utgör därför ett bra exempel på det som ofta nämns som eftersträvansvärt i sådana här sammanhang: tvärvetenskaplighet, samverkan och global samhällsrelevans.

Projektledaren Stina Jansson berättar att redan 2015 beviljades hon och Jerker Fick anslag från Vetenskapsrådet (VR) för ett projekt om hur man kan avskilja läkemedelsrester från avloppsvatten. Detta för att kunna använda det renade vattnet i jordbruk utan att rester av läkemedel tas upp av växter.

– Med en enkel pyrolysprocess använde vi rester från jordbruket, risskal och annat som inte tas tillvara, för att göra ett kol som tar bort de här föroreningarna. Detta var något vi gjorde med samarbetspartners i Marocko, Sydafrika och Tanzania, säger Stina Jansson och fortsätter:

– Men då påtalade några av våra partners i Marocko att "... det här är ju jättebra det här som ni gör, men det finns mycket åsikter hos vanligt folk och beslutsfattare, att man inte vill ha renat, gammalt vatten, utan man vill ha nytt vatten från floden." Vi hade ju sett vad det var för vatten i floden... så vidare trevligt eller hälsosamt var det ju inte. Så när vi funderade över vad som kunde vara relevant i nästa projekt, då tyckte jag att detta var något vi borde gå vidare med.

Det som behövdes var alltså ytterligare kompentenser, för att kunna bredda projektet från enbart kemiska och tekniska perspektiv, till att även omfatta samhälleliga perspektiv på (åter)användning av vatten och människors attityder som finns till exempel i olika kulturella och religiösa förhållningssätt till vatten.

Att det jag gör inte bara slutar med ytterligare en larmrapport, utan att det kan leda till en verklig förändring, till något bättre.

Det handlar om att bättre förstå vad olika attityder bottnar i, för att sedan kunna kommunicera och skapa förståelse för hur det går, respektive inte, att använda de renade vattnet.

– Jag jobbar vanligtvis med miljörelaterade beteenden, transporter och energianvändning, ur ett svenskt perspektiv. Till exempel så fortsätter vi att köra bil, trots att vi vet att det är klimatförändringar på gång, bland annat för att vi inte ser alla konsekvenser ännu. Men det är samma mekanismer vi talar om här, säger Annika Nordlund.

– För trots att vattenbrist är en så mycket mer utsatt och påtaglig situation, så finns här ändå samma motstånd att ändra beteenden. Det är de här mekanismerna jag vill titta på och försöka förstå, för att se vilka "knappar" man kan trycka på för att kunna förändra i en mer hållbar riktning.

Att göra det på ett bättre sätt

Annika Egan Sjölander påpekar att det verkligen inte handlar om ett "upplysningsprojekt". Men hon konstaterar samtidigt att om vi, det vill säga politiker, beslutsfattare och andra samhällsaktörer, inte kan kommunicera om den här typen av vetenskap på ett förändrat sätt så kommer status quo bara att bestå.

– Därför gäller det att förstå kommunikationens roll. Oavsett var vi befinner oss i världen så måste man ha förståelse för den specifika kontexten, för att kunna hantera saker på hållbara sätt och ta legitima beslut. Det finns ju verkligen ett behov av att göra det här på ett bättre sätt. För det är ju så otroligt många människor i världen som lider alla helvetets kval för att de inte har tillgång till rent vatten, säger Annika Egan Sjölander.

– Det är också slående hur det periodvis i Sydafrika till exempel, är en otroligt aktiv debatt i medierna om vattenbristen. Vems fel det är, vad det leder till och hur folk tacklar bristen på rent vatten. Detta skiljer sig från Marocko, som är mer statsstyrt och inte har samma livliga publika diskussioner, så det är intressanta platser att jämföra emellan, säger Jerker Fick och tillägger:

– Det som också är så bra med att vi kommer från olika discipliner och kan bidra, är att det jag gör inte bara slutar med ett resultat som bara blir ytterligare en larmrapport, utan att det kan leda till en verklig förändring, till något bättre.

Alla är eniga om att detta projekt väl belyser hur det måste till tvärvetenskapliga angreppssätt när man ska närma sig många av världens problem. Det räcker inte med enskilda discipliner för att kunna se och förstå helheter. Särskilt i sammanhang som har med människor att göra – som ju som regel tenderar att vara komplexa.

Stina Jansson får medhåll av de andra när hon sammanfattar och pekar på hur det är viktigt att bidra till samhällsutvecklingen med sin forskning. Och hur det i detta projekt blir så tydligt hur de tillsammans kan bidra med något som verkligen behövs.