ͯÑÕÊÓƵ

Under de senaste åren har FN skapat ett växande antal utredningar och bevisinsamlingsmekanismer för att dokumentera misstänkta krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. De har etablerats i konflikter som Syrien, Burma, Sudan, Ukraina och Israel/Palestina och ska bidra till att ansvariga kan ställas inför rätta.

Ambitionerna är höga. Men vilka möjligheter har egentligen utredningarna att bidra till åtal och rättvisa? I en ny avhandling visar Emil Wistrand, vid Juridiska institutionen, att det finns en grundläggande spänning mellan staternas förväntningar på FN-utredningarna och de rättsliga möjligheter som folkrätten ger dem.

– Det internationella samfundet har stora förväntningar på vad FN-utredningarna ska åstadkomma, men de rättsliga förutsättningarna att uppnå dessa mål är ofta begränsade, säger Emil Wistrand.

Ett uppdrag utan egna maktmedel

FN-utredningarna är relativt nya aktörer inom det internationella rättssystemet. De är inte domstolar och de väcker inte åtal. I stället fungerar de som specialiserade utredningsorgan som samlar in, bevarar och analyserar

Emil Wistrand visar i sin avhandling att FN-utredningar ofta förväntas åstadkomma mer än de rättsliga förutsättningarna medger.

BildMattias Pettersson

information om misstänkta brott. Tanken är att materialet ska kunna användas av nationella domstolar eller internationella institutioner som Internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Bakom utvecklingen ligger en frustration över att många av världens grövsta brott aldrig leder till lagföring. Genom att säkra bevis redan medan konflikter pågår hoppas staterna öka möjligheterna till framtida rättsprocesser. Det är en ambition som avhandlingen beskriver som både förståelig och nödvändig.

Samtidigt visar forskningen att dokumentation bara är en del av vägen från övergrepp till rättvisa. Att samla in bevis är en sak. Att få dem använda i domstol är en annan.

– FN-utredningarna saknar egna befogenheter att väcka åtal eller tvinga fram samarbete. De är beroende av att stater, internationella organisationer och andra aktörer delar information, ger tillträde till brottsplatser och är villiga att driva rättsprocesser vidare, säger Emil Wistrand.

Om det samarbetet uteblir riskerar även omfattande dokumentation att stanna i arkiv och databaser i stället för att leda till åtal och domar.

Utredningarnas mandat bygger till stor del på samarbete. Problemet är att samarbetet ofta inte kan tas för givet....

Dissonansen mellan förväntningar och verklighet

Ett centralt begrepp i avhandlingen är dissonans. Den uppstår när staterna ger FN-utredningarna långtgående uppdrag men inte de rättsliga förutsättningar som krävs för att genomföra dem. Utredningarna förväntas samla in bevis, stödja åtal och bidra till upprättelse för brottsoffer. Men de är beroende av att andra aktörer frivilligt delar information och möjliggör tillgång till bevisning.

I många fall behåller samverkande aktörer, såsom stater, internationella organisationer och frivilligorganisationer kontrollen över hur insamlad bevisning får användas. Det innebär att FN-utredningarna inte själva kan avgöra hur insamlad information ska användas i framtida rättsprocesser.

– Utredningarnas mandat bygger till stor del på samarbete. Problemet är att samarbetet ofta inte kan tas för givet. Staterna avgör dessutom hur utredningarnas mandat utformas och vilka resurser de får, vilket ger dem ett betydande inflytande över utredningarnas möjligheter att genomföra sina uppdrag, säger Emil.

Problemen blir särskilt tydliga när utredningarna försöker samla bevis i stater som motsätter sig deras arbete. Där är möjligheterna att få tillgång till brottsplatser, dokument och vittnen ofta mycket begränsade.

Bilder från konfliktområden kan bidra till att dokumentera övergrepp och mänskliga konsekvenser av krig. För FN-utredningar har sådant material blivit en allt viktigare källa till information och bevisning.

BildHosny Salah/Unsplash

När brottsplatsen finns på internet

När FN-utredningar nekas tillträde till brottsplatser måste de hitta andra vägar till bevisning. Därför har digital information fått en allt viktigare roll i arbetet med att dokumentera misstänkta krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Många FN-utredningar saknar möjlighet att arbeta på plats i de områden som undersöks. I stället har de blivit allt mer beroende av digital information.

Bilder och filmer från sociala medier kan användas för att identifiera vapensystem, fastställa tidpunkter och lokalisera brottsplatser. Satellitbilder kan visa hur byar förstörts eller hur fångläger byggts upp över tid. Utvecklingen har bidragit till att enorma mängder potentiell bevisning kan samlas in och analyseras.

Men forskningen visar också att den digitala revolutionen inte har löst alla problem. Domstolar behöver fortfarande kunna bedöma materialets ursprung, autenticitet och tillförlitlighet. Dessutom krävs ofta kompletterande bevisning och vittnesmål.

Syrien illustrerar både möjligheterna och utmaningarna. Under många år har frivilligorganisationer och FN:s Syrienmekanism samlat in och analyserat information om misstänkta övergrepp. Efter Assadregimens fall finns nu en unik mängd dokumentation tillgänglig.

– Det kan vara första gången som det internationella samfundet har tillgång till så omfattande material redan i samband med en repressiv regims fall, säger Emil Wistrand.

Samtidigt illustrerar Syrien just den problematik som avhandlingen lyfter fram: omfattande bevisinsamling är en viktig förutsättning för rättvisa, men den är ingen garanti för att ansvariga faktiskt ställs inför rätta.

Rättvisa kräver politisk vilja

Avhandlingen ger ingen enkel lösning på hur ansvarsutkrävandet ska stärkas. Däremot pekar den tydligt på att själva skapandet av en FN-utredning inte är tillräckligt.

– För att dokumenterade övergrepp ska leda till rättsprocesser krävs att stater är beredda att utreda, åtala och lagföra misstänkta personer. Det krävs också rättsliga regler som gör det möjligt att dela och använda information mellan FN-utredningar och nationella eller internationella domstolar.

Resultaten väcker dessutom frågor om hur folkrätten kan utvecklas för att bättre svara mot de förväntningar som staterna har på FN-utredningarnas arbete.

– FN-utredningarna fyller en viktig funktion. Men om de ska kunna motsvara de förväntningar som finns på dem behövs ett starkare rättsligt stöd och ett större politiskt engagemang från staterna, säger Emil Wistrand.