ͯ����Ƶ

Det jag inte vet när jag träffar Marianne Liliequist och Bore Sköld, för att prata om engagemang förr och nu, är att det hela ska få sin förklaring; varför hälsningen dök upp där, 40–50 år efter att mycket av det "röda" begav sig. Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

1969 anländer Marianne Liliequist till Umeå från Frostviken i Jämtland. Hon var en av de första i sin släkt som studerade vidare och hon började, som hon säger, "på den mest röda av alla röda institutioner – Socialhögskolan". Hon beskriver ankomsten till Umeå som att hela världen öppnade sig.

Den känslan finns fortfarande kvar hos mig. Varje gång jag varit borta och kommer tillbaka till Umeå så tänker jag:
"Åh, vad underbart, nu kommer jag till världens centrum".

Under gymnasietiden i Strömsund passade hon inte in bland de hon kallar de småborgerliga barnen. Där var hon bara en arbetarunge från en "lapp-håla".

– Men när jag kom till Umeå och ­universitetet så var jag plötsligt rätt. Att komma från arbetarklass, vara intresserad av ­politik och gilla att fundera var exakt rätt. Den chocken har jag inte kommit över än.

Studierna innebar läsning, diskussioner och ett ifrågasättande av allting. Hela tiden bildades enhetsfronter mot det mesta inom akademin, samhället och världen.

I cirklar lästes Marx, Mao och Lenin. Men till slut tröttnade hon, "det kom alltmer att likna en fri­kyrka".

– När KFML(r) bildades så tyckte jag deras ­resonemang var logiskt. Om vi ska göra revolution i Sverige måste vi rikta oss till arbetarklassen, vi kan inte gå omkring här och fjanta oss. Vi måste ­proletarisera oss och sprida propaganda på arbets­platserna.

I Marianne Liliequists fall ledde det till att hon och några kamrater tog anställning på järnverket i Luleå. Där en av bedrifterna blev att göra upp med vurmen för Stalin.

– Då kom det upp en prelat från Göteborg och uteslöt oss hela bunten – utom en. Och han lär fortfarande stå utanför Systembolaget i Luleå och sälja Proletären. Han såg till och med ut som Stalin, han var en riktig look-a-like, säger hon och skrattar hjärtligt.

Marianne Liliequist

��ö���: 1950.
��ö��: Professor emerita
i etnologi vid Institutionen för kultur- och medievetenskaper. Hon har alltid låtit det finnas med en partipolitiskt obunden, politisk udd i både sin undervisning och forskning.

Bore Sköld

��ö���: 1988.
��ö��: Forskarassistent vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin/epidemiologi och global hälsa . Han är distriktsordförande för Vänsterpartiet i Västerbotten, och har genom arbetet med politiken insett vikten av att kommunicera.

Efter den här tiden beskriver Marianne Liliequist hur hon tröttnade på alltihop och kände sig desillusionerad. Vägen tillbaka till Umeå och akademin skedde sedan via etnologin.

Hittills har Bore Sköld suttit intill i den röda soffan och lyssnat. Det Marianne Liliequist berättar gör det lätt att förstå talet om det röda universitetet. Men vad säger det honom? Född nästan 40 år efter Marianne Liliequist.

Vilka associationer får du av det "röda universitetet"?
– Genom att ha växt upp i den här stan på 90- och 00-talet har man ju märkt på föräldrar och äldre syskon att politiken har varit nära folk. Framförallt genom all aktivism, det är på det sättet jag har sett politik.

– Det har gjort att jag har börjat tänka att politik är en del av samhället och där ska man vara engagerad.

Ett tidigt engagemang inom studentpolitiken för Bore Sköld var arbetet med att underlätta för arbetarklassens ungdomar att ta sig in på universitetet. Sedan kommer det, lite från ingenstans, att han börjar berätta om "det här med det röda universitetet", och jag förstår att han menar hälsningen på banderollen vid gångbron:

Tanken med det var att stärka ­vänsterns självförtroende inom universitetet. Som en igenkänningsfaktor och en ­historiebild, som det är viktigt att ha med sig om man ska kunna leda politiken framåt.

Bore Sköld berättar om när vänstern lyckades vinna kårvalet flera år i rad. Han beskriver det som att det gick att återuppväcka andan av att vara politisk inom akademin.

– Idag har ju till exempel studenterna varit en drivande kraft i protesterna mot att kommunen säljer ut allmän­nyttans bostäder. Så här känns det naturligt att mobilisera.

– Här kan man ju också se hur studentvänstern idag även tar upp feminism och queerfrågor på ett sätt som vi inte gjorde – vi skulle ju alltid genomföra ­revolutionen först innan vi kunde ta tag i något annat, säger Marianne ­Liliequist.

Det som verkligen skiljer då från nu är den aktivism som finns genom sociala medier. Där nås väldigt många och inläggen får en bred uppmärksamhet.

Enligt Bore Sköld är det bra att den finns, men menar att aktivismen via nätet ibland kan leda till en plattare och mindre intellektuell debatt.

Marianne Liliequist påpekar att humaniora här har en jätteviktig roll att spela. Att fortsatt värna och lyfta de grundläggande demokratiska frågorna, som till exempel för anti-rasism, en ökad jämställdhet och feminism.

Text: Per Melander
Foto: Johan Gunséus

Denna artikel publicerades i magasinet Tänk nr 1 2018.