Det radikala 70-talet inleddes med studentdemonstrationer i Paris 1968. Studenterna i Stockholm inspirerades av studenterna i Paris och ockuperade i maj 1968 sitt eget kÄrhus pÄ HollÀndargatan. Inledningen till ockupationen var en protest mot UKAS, ett förslag som innebar en mer reglerad studiegÄng vid universiteten.
I Sverige vÀxte den nya kvinnorörelsen fram under 70-talet. EnergifrÄgan var högaktuell. Det var oljekris och debatt om och demonstrationer mot kÀrnkraft. Undervisningen diskuterades och problemorientering och projektorganisering provades. TvÀrvetenskap diskuterades ocksÄ och centra för tvÀrvetenskap startade vid flera universitet.
Runt 1970 startade kvinnogrupper runt om i landet. Den största organisationen var Grupp 8, som grundades av Ätta kvinnor i Stockholm 1968. Grupp 8 vÀxte snabbt och hade nÀr de var som störst lokalgrupper pÄ ett trettiotal orter i Sverige. I UmeÄ bildades Kvinnofront hösten 1971 med lokalgrupper pÄ à lidhem, Mariehem, Glunten, Carlshem och i Centrala stan. Jag var med i Mariehemsgruppen.
I Mariehemsgruppen lÀste vi och diskuterade "kvinnolitteratur". Exempel pÄ böcker som vi lÀste var Maud HÀgg och Barbro WerkmÀster: Frihet, jÀmlikhet, systerskap (1971), Barbro Backberger: Det förkrympta kvinnoidealet (1966) och Betty Friedan: Sexualpolitiken (1968).
Men vi gjorde mera Ă€n att bara lĂ€sa och diskutera. Vi demonstrerade tillsammans med vĂ„ra barn för flera daghem. "Ropen skalla â daghem för alla" Vi skrev insĂ€ndare. Vi diskuterade abortfrĂ„gan och svarade pĂ„ betĂ€nkandet: "RĂ€tten till fri abort" med en skrivelse till StadsrĂ„det och chefen för Justitiedepartementet. 1965 Ă„rs abortkommittĂ© hade föreslagit att en ny kommittĂ© skulle tillsĂ€ttas. Vi skrev att vi ansĂ„g att detta var ett ynkligt försök att undvika en politiskt kĂ€nslig frĂ„ga. Vi krĂ€vde en ny abortlag nu! Vi krĂ€vde bland annat att kvinnan ensam skall fĂ„ fatta beslut om abort, de i utredningen föreslagna nĂ€mnderna mĂ„ste förkastas.
Lokalgrupperna var sjÀlvstÀndiga och kunde göra egna aktioner. Större frÄgor diskuterades vid stormöten dÀr samtliga medlemmar kunde nÀrvara. VÄren 1972 diskuterades vid flera stormöten om Kvinnofront skulle gÄ med i Grupp 8. I maj 1972 splittrades Kvinnofront i tvÄ grupper. Den ena gruppen var den socialistiska som anslöt sig till Grupp 8 medan den andra gruppen, som bestod av lokalgrupper pÄ Carlshem, Mariehem och à lidhem, stannade kvar i Kvinnofront. SkÀlet till att Mariehemsgruppen blev kvar i Kvinnofront var att vi hade nÄgra medlemmar som inte ville tillhöra den feministsocialistiska organisationen och vi trivdes bra tillsammans och vi ville inte splittra vÄr lokalgrupp.
Hur lÀnge Mariehemsgruppen fanns kvar aktiv, kommer jag inte ihÄg, men jag tror att vi trÀffades flera Är efter det att Kvinnofront som helhet upphört. Under 80-talet gjorde sedan kvinnoforskningen sitt intÄg vid universiteten.
Kvinnorörelse och kvinnoforskning under 80-talet
Vid Göteborgs universitet startade 1972 Centrum för tvÀrvetenskapliga studier av mÀnniskans villkor. I UmeÄ inspirerades vi av centrum för tvÀrvetenskap i Göteborg och hösten 1976 samlades ett trettiotal universitetslÀrare frÄn olika institutioner och beslöt att starta ett Forum för tvÀrvetenskap vid UmeÄ universitet.
Kvinnoforskningen Àr oftast tvÀrvetenskaplig och nÀr UHà 1978 beslöt att tilldela universiteten medel för kvinnoforskning och för att samla kvinnliga forskare sÄ fördelades dessa medel till Forum för tvÀrvetenskap, dÀr ett kvinnoforskningsseminarium bildades. Kursen KönsrollsfrÄgor flyttades samtidigt till Forum frÄn ekonomisk historia. Kursen reviderades och bytte namn till Kvinnoperspektiv pÄ vetenskap och samhÀlle. Kvinnoforskningsseminariet blev senare en egen enhet med namnet Kvinnovetenskapligt forum.
I början av 80-talet var jag dÄ och dÄ pÄ seminarier pÄ Kvinnovetenskapligt forum. Det var betydelsefullt att UHà hade delat ut pengar till universiteten för kvinnoforskning och för att samla kvinnliga forskare. Det betydde att ocksÄ naturvetare var vÀlkomna Àven om man inte i första hand kÀnde sig som en kvinnoforskare.
En viktig hÀndelse var den tvÀrvetenskapliga konferensen Kvinnouniversitetet, som Àgde rum i början av juni 1982 i ett kallt UmeÄ med snö flygande i luften. Denna konferens skulle vara tvÀrvetenskaplig och man ville ha förelÀsare frÄn alla fakulteter. Ledningsgruppen övertalade mig att stÀlla upp som naturvetaren i gruppen. Jag planerade en halvtimmes förelÀsning med rubriken "Kvinnoperspektiv pÄ naturvetenskapen med utsiktspunkt frÄn fysiken". Konferensen samlade cirka 200 kvinnoforskare. HÀr fanns tidiga kvinnoforskare som Karin Westman-Berg, professor i litteraturvetenskap och idéhistorikern Asta Ekenvall, som hade uppnÄtt den aktningsvÀrda Äldern av 79 Är dÄ konferensen gick av stapeln.
Karin Westman-Berg hade inledningsanförandet för konferensen. FörelÀsningarna hölls i Rotundan i Universum och dÀrefter följde mÀngder med seminarier i olika lokaler inom universitetet. Konferensen vÀckte ett stort, positivt intresse i media. TV, radio och tidningar rapporterade om vad som hÀnde och lokaltidningarna refererade relativt detaljerat om vad som sades under förelÀsningarna. I Rapport frÄn kvinnouniversitetet. Vetenskap, Patriarkat och Makt. (Lund 1983) finns alla förelÀsningarna frÄn konferensen dokumenterade.
Mitt föredrag gick bra och blev mycket uppmÀrksammat. Karin Westman-Berg sade till mig efterÄt "Det var ett utmÀrkt föredrag". Jag blev till och med intervjuad i Rapport efter föredraget. Kvinnoforskningen var ny och intressant och att till och med lÀgga ett kvinnoperspektiv pÄ naturvetenskap verkade vara Ànnu intressantare.
Efter detta föredrag blev jag tillfrÄgad om att komma och förelÀsa bÄde hÀr och dÀr. Jag kunde inte sÄ mycket mera inom omrÄdet Àn det som jag sagt i föredraget sÄ det gÀllde för mig att lÀsa mera om det som skrivits inom omrÄdet. 1982 fanns det inte sÄ mycket skrivet om kvinnoperspektiv pÄ naturvetenskap, men omrÄdet utvecklades under 80-talet.
Kvinnovetenskapligt forum hade under 80-talet besök av mÄnga kÀnda kvinnoforskare, som det var intressant att möta. Vetenskapshistorikern Carolyn Merchant frÄn USA var gÀst pÄ idéhistoria i UmeÄ under en termin och hon höll dÄ i en forskarkurs. Jag följde inte hela hennes kurs, men jag gick pÄ förelÀsningarna. Hon hade redan 1980 gett ut boken "The Death of Nature". Hilary Rose, som var professor i social policy vid universitetet i Bradford, var gÀstprofessor i Uppsala under nÄgot Är och besökte dÄ UmeÄ och höll en förelÀsning vid Kvinnovetenskapligt forum. Hilary Rose trÀffade jag flera gÄnger senare dÄ vi bÄda satt med i en arbetsgrupp som skulle utreda hur kvinnoforskning med inriktning pÄ naturvetenskap och teknik borde stödjas. Biologen Ruth Hubbard, som var professor i biologi vid Harvarduniversitetet, besökte UmeÄ under nÄgra veckor i maj 1987. Evelyn Fox Keller besökte ocksÄ Kvinnovetenskapligt forum och hade nÄgon förelÀsning hÀr. Hon började som teoretisk fysiker och gick sedan vidare till vetenskapsstudier och feministisk kritik av natur-vetenskapen. Jag tyckte att Evelyn Fox Keller var en sympatisk person och mycket av det hon skrivit har varit viktigt för mig. Sandra Harding, professor i filosofi i USA, var ocksÄ pÄ besök i UmeÄ och hade förelÀsningar hÀr. Hon har skrivit boken "The Science Question in Feminism", som kom ut 1986.
I början av 80-talet lĂ€rde jag kĂ€nna Else-Marie Staberg. Hon var dĂ„ lĂ€rare i matematik och kemi pĂ„ Ăstra gymnasiet men hon hade ocksĂ„ lĂ€st pedagogik och börjat med ett projekt pĂ„ pedagogik-institutionen. Vi hade ett gemensamt intresse för kvinnoperspektiv pĂ„ naturvetenskap och vi började samarbeta. VĂ„rt första gemensamma projekt var en artikel med titeln "Kvinnoperspektiv pĂ„ naturvetenskaplig utbildning" som publicerades i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1984.
Else och jag fick sedan medel frÄn Skolöverstyrelsen för att granska nÄgra lÀroböcker ur ett kvinnoperspektiv. Det blev en liten rapport med titeln Riktar sig lÀroböckerna i NO-Àmnen mer till pojkar Àn till flickor? I slutet av rapporten svarade vi ja pÄ den frÄgan.
Efter lÀroboksrapporten ville vi ta reda pÄ mera om kvinnliga forskare som funnits tidigare inom naturvetenskapen. Vi ville för det första visa att det funnits kvinnliga naturvetare och för det andra beskriva under vilka villkor de arbetat. Vi berÀttade om sex mycket framstÄende kvinnliga forskare. De var Marie Sklodowska-Curie, Lise Meitner, IrÚne Joliot-Curie, Maria Goeppert-Mayer, Dorothy Crowfoot-Hodgkin och Rosalind Franklin. Fyra av dem Àr nobelpristagare och de övriga tvÄ var mycket nÀra att fÄ Nobelpriset. Detta arbete ledde till boken Forskning med förhinder. Sex kvinnliga naturvetares vÀg genom livet. Den publicerades Är 1992. Vi tÀnkte att boken skulle kunna anvÀndas som bredvidlÀsning pÄ gymnasiets kurser i naturvetenskapliga Àmnen. Else och jag fortsatte sedan vÄrt samarbete under 90-talet. Vi hade Àven, speciellt under 80-talet mÄnga förelÀsningar pÄ olika hÄll i landet. Det fanns pÄ den tiden ett sug efter kunskap om resultat frÄn kvinnoforskningen.
Sylvia Benckert
Fil.dr. i teoretisk fysik och universitetslektor i fysik, numera pensionerad. Sylvia Benckert har undervisat pÄ och utvecklat kurser inom fysikomrÄdet. Hon engagerade sig i kvinnorörelsen pÄ 70-talet och fortsatte sedan och utvecklade kvinno-/genusforskningen med anknytning till naturvetenskap.