Ett brinnande engagemang kan ha sitt pris. BĂ„de HovrĂ€tten för övre Norrland och Juridiska institutionen vid UmeĂ„ universitet blev sĂ„ störda av hennes sociala patos och kamp för kvinnors rĂ€tt att de försökte kasta ut henne. Ingen av dem lyckades. Möt Gudrun Nordborg â jurist, aktivist och framtrĂ€dande feminist.
Det Àr lite grann som att möta en levande legend. "à h ska du trÀffa Gudrun?" sÀger en journalistkollega. "HÀlsa frÄn mig. Jag intervjuade henne vid kvinnohusockupationen 1983. Polisen ansÄg henne sÄ farlig att de bara lÀt mig intervjua henne inne pÄ omrÄdet om jag lovade att eskortera henne ut dÀrifrÄn efterÄt".
- Kvinnohusockupationen, ja... det Àr nog det bÀsta jag har gjort, sÀger Gudrun Nordborg sjÀlv och ser nöjd ut.
Vi ska Äterkomma till ockupationen, men först en kort genomgÄng av Gudrun Nordborgs professionella liv sÄ lÄngt: Jurist, lÀrare vid Socialhögskolan, universitetslektor vid rÀttsvetenskapliga institutionen, ordförande i Kvinnohusföreningen, informationschef vid Brottsoffermyndigheten, politiker i VÀnsterpartiet, författare till flertalet lÀroböcker och antologier om kvinnors och barns rÀtt, och sedan 2010 juris hedersdoktor vid SamhÀllsvetenskapliga fakulteten pÄ UmeÄ universitet. En omfattande meritlista.
Men nÀr Gudrun Nordborg vÀxte upp i Karlshamn under 1950-talet, var det lÄngt ifrÄn givet att hon ens skulle gÄ realskolan. Familjen levde under knappa omstÀndigheter och hade inte pengar till skolböcker. Genom en engagerad lÀrares försorg fick hon stipendier och kunde sedan lÀsa vidare pÄ gymnasiet.
- NĂ€r det var lĂ€ge för universitet, sĂ„ kom ju studielĂ„nen 1965. Utan det hade jag aldrig vĂ„gat. Men jag var skrĂ€ckslagen â vad trodde jag att jag skulle kunna göra pĂ„ universitetet?
- Ja, men det var inte uttalat politiskt frÄn början, för mina förÀldrar var inte politiska. I Karlshamn fanns mÀngder med sociala skikt, och det gick att förstÄ att vissa hade pengar och andra inte. Men det var inte förrÀn pÄ 1960- och -70-talen som jag förstod att klass betydde nÄgot, och att det var dÀrför som folk tÀnkte och tyckte olika.
Gudrun Nordborg började studera ett av de "finaste" Ă€mnena som fanns pĂ„ Lunds universitet â juridik. 1970 avlade hon juris kandidatexamen och flyttade upp till UmeĂ„ för att göra tingsmeritering. Hon var en ung kvinna, uppmĂ€rksam pĂ„ sociala skevheter, och det politiskt röda UmeĂ„ kom att passa henne vĂ€l.
Under de första Ären sÀkrade Gudrun Nordborg sin meritering och fortsatte till hovrÀtten för att skaffa sig domarkompetens. Den nya tidens idéer om en humanare fÄngvÄrd hade sÄ smÄtt börjat sippra in i domstolsvÀrlden, Ätminstone pÄ nÄgra hÄll. En kollega var aktiv i KRUM - Riksförbundet för kriminalvÄrdens humanisering - och tillsammans gjorde de sÄ kallade program pÄ fÀngelser och anstalter. Under ett besök blev Gudrun Nordborg förÀlskad i en av fÄngarna. Hon separerade frÄn sin man och flyttade ihop med sin nya kÀrlek. Det togs inte vÀl emot pÄ hovrÀtten.
- Det var vÀldigt konservativt dÀr. Att jag bodde ihop med en tidigare straffad person orsakade spÀnningar, det blev "too much". De ville kasta ut mig, men det lyckades de inte med. Jag lÀmnade sjÀlv sÄ smÄningom, men jag gick dÀrifrÄn med min domarkompetens, sÀger Gudrun Nordborg.
IstÀllet började hon undervisa pÄ Socialhögskolan och mötte studenter hungriga pÄ förnyelse. De ifrÄgasatte, krÀvde annan kurslitteratur, ville ha besök "frÄn verkligheten" och drog igÄng politiska diskussioner. En del lÀrare slet sitt hÄr, men Gudrun blev förtjust.
- Jag tror aldrig att vi har haft sÄ duktiga studenter som under den tiden. De tvingade oss att tÀnka nytt. Det fanns en oerhörd kraft i det.
1977 kom universitetsreformen och UmeÄ universitet bildade en rÀttsvetenskaplig institution. Gudrun Nordborg och andra jurister frÄn olika institutioner placerades dÀr och arbetade sÄ smÄningom fram en egen juristutbildning, trots motstÄnd frÄn de mer anrika universiteten som Uppsala och Lund. Under arbetet blev Gudrun Nordborg allt mer medveten om hur dÄligt det stod till med kvinnors rÀttigheter. SÀrskilt nÀr hon ocksÄ kom att engagera sig i frÄgan om kvinnojourer.
- Jag tÀnkte att jag som jurist kunde hjÀlpa vÄldsutsatta kvinnor och att juridiken hade verktyg, men det hade den ju inte. Juridiken har generellt mannen som norm och den var inte anpassad till situationerna. VÄld i hemmet gick inte ens under allmÀnt Ätal pÄ den tiden, sÀger Gudrun Nordborg och fortsÀtter:
- Och nĂ€r man gick ut offentligt och pratade om vĂ„ld och sexuella övergrepp, dĂ„ kom grannar, arbetskamrater och anhöriga och berĂ€ttade om sina erfarenheter. Det blev en slags privat upplevelse av #Metoo, skulle man kunna sĂ€ga. Min vĂ€rldsbild Ă€ndrades â det hĂ€r finns, och det finns vĂ€ldigt nĂ€ra.
Att juridiken inte rÀckte Ànda fram för att förÀndra var en anledning till att Gudrun tog steget till att bli aktivist. Tidigare hade hon som jurist bitrÀtt studenter som deltagit i ockupationer, men 1983 bestÀmde hon sig för att sjÀlv tillÀmpa civil olydnad. Vid den tiden var hon prefekt vid RÀttsvetenskapliga institutionen, men ocksÄ engagerad i kvinnohusföreningen som kÀmpade för ett kvinnohus i UmeÄ. En kvÀll i april inledde hon och 18 andra kvinnor ockupationen av ett rivningshus pÄ Vasagatan.
- DĂ„ började det mullra pĂ„ universitetet. Flera kollegor var rasande och ville fĂ„ bort mig. Det togs upp pĂ„ universitetsstyrelsen, men det lugnade sig efter att Ă€rendet behandlats och inte gĂ„tt igenom. Jag Ă„ngrar ingenting. Det var en sĂ„dan solidaritet som vĂ€xte fram i kvinnohuset. Ăven om vi inte fick just det huset, sĂ„ fick vi sĂ„ pass mycket stöd och pengar att vi kunde hyra en sjurummare och bedriva kvinnohusverksamhet dĂ€r. Och senare fick vi ju oss en gul villa pĂ„ Ăstra Kyrkogatan av kommunen...
- Jag tror att det betydde jĂ€ttemycket. Det blev ju diskussioner vid alla köksbord â "Vad hĂ„ller de pĂ„ med, de hĂ€r kvinnorna?" UmeĂ„ blev en mycket mer feministisk stad jĂ€mfört med mĂ„nga andra. Och vi har ju mycket av folkrörelser hĂ€r fortfarande. Ăven om de inte alltid nĂ„r framgĂ„ngar, sĂ„ sĂ€tter de spĂ„r.
Gudrun Nordborg fortsatte att röra om. Under 1990-talet ville hon och nÄgra kollegor införa ett genusperspektiv i hela juristutbildningen. De fick medel frÄn Universitets- och högskoleÀmbetet för detta, men andra kollegor och den dÄvarande prefekten pÄ institutionen slog bakut. Trots det lyckades Gudrun Nordborg och de andra fullfölja projektet, med ett antal förÀndringar i utbildningen som resultat. Efter det hade Gudruns tÄlamod nÄtt sin grÀns. Hon lÀmnade sin tjÀnst för att istÀllet bli informationschef pÄ Brottsoffermyndigheten. DÀr blev hon kvar till 2013, dÄ hon gick i pension.
NÀr Gudrun Nordborg ser tillbaka pÄ sina Är pÄ "det röda universitet", tycker hon att det breda politiska engagemanget var en verklig tillgÄng. Hon upplevde ocksÄ ett systerskap i akademin, med tvÀrvetenskapliga seminarier om kvinnoforskning och senare bildandet av Kvinnovetenskapligt forum och Centrum för genusvetenskap.
- Det fanns vÀldigt konservativa kollegor som ogillade det och hÀnvisade till hur man gjorde i Lund och Uppsala istÀllet. Juridiken ska ju vara opolitisk, men för mig Àr juridik frusen politik, sÀger Gudrun Nordborg.
- Lagstiftning Àr ju i grunden ett politiskt beslut. SÄ fryser man det beslutet och sen sÄ kallar man det juridik.
- JÀtteviktig! Men jag ser ju ocksÄ att det inte hade kunnat ske utan allt som skett innan via kvinnorörelsen. Det Àr mÄnga som har frÄgat varför det dröjt sÄ lÀnge, men det mÄste finnas en botten först.
Text och foto: Liselotte Holm
BildJessica Larsson Svanlund