BODIL:
Vi har ju i olika sammanhang, utifrÄn ett generationsperspektiv, tidigare pratat om vÄra olika vÀgar och ingÄngar till intresset för kvinnohistoria och genusvetenskap. Detta Àr ju ett vetenskapsomrÄde som vÀxte fram i nÀra anslutning, och inte enbart rent kronologiskt, till 1960-talets olika sociala rörelser. Nu undrar jag hur du tÀnker kring denna 68-koppling. NÄgra frÄgor som jag har Àr; Hur upplevde du den tiden, andan och atmosfÀren vid UmU? Och hur kan den stÀmningen ha bidragit till utvecklandet av kvinnoforskningen? Och hur tÀnker du kring detta med UmU som det "röda universitetet"? PÄ vilket sÀtt tycker du att det arvet Àr levande idag? Men jag tycker vi kan börja med frÄgan; hur kom det sig egentligen att du blev en del av det som skulle kunna kallas den akademiska kvinnokampen?
LENA:
Att jag blev del av den akademiska kvinnokampen beror nog pÄ flera omstÀndigheter. Barndomsbasen var att jag var en duktig "pappas flicka" och vÀxte upp med pÄ olika sÀtt handlingskraftiga kvinnor: mamma, mormor, farmor, mostrar. NÀr jag var barn tÀnkte jag att det var dom som bestÀmde, som vuxen förstÄr jag ju att det inte var sÄ enkelt...
Fram till dess att jag började skolan bodde vi i den livaktiga jÀrnvÀgsorten NyÄker, dÀr min farmor hade tobaksaffÀr. Sen köpte mina förÀldrar min mammas hemgÄrd, nÄn mil inÄt landet, dÄ mormor och morfar lade ned jordbruket. Vi hade alltsÄ inte jordbruk, men bodde pÄ en stor gÄrd, dÀr mina morförÀldrar ocksÄ bodde kvar.
Mamma var hemmafru och pappa jobbade först som instruktör pÄ skogsutbildningar, sen som ombudsman för folkpartiet. Han var borta mycket, det var i praktiken mamma som skötte allt hemma, med hjÀlp av mormor och morfar.
Att jag skulle gÄ pÄ gymnasiet och sen fortsÀtta pÄ universitetet var sjÀlvklart för mig, jag kommer inte ihÄg att det var nÄt snack om det... FörutsÀttningen var förstÄs att det fanns studielÄn, annars hade det inte gÄtt! Vare sig pappa eller mamma kom frÄn det som nu heter "studievana" miljöer, men bÄda hade utbildning efter folkskolan. Och min ena moster var sjuksköterska och den andra (ingifta) var lÀroverkslÀrare.
NĂ€r jag kom till universitetet var det under en tid dĂ„ kvinnoforskningen började utvecklas, och nĂ€r man vĂ€l började inse hur "manlig" vetenskapen var, och förstĂ„ vilka konsekvenser det fĂ„tt, kĂ€ndes det liksom sjĂ€lvklart att vara med i omvĂ€rderingen av gamla vetenskapliga "sanningar" â och skapa ny kunskap. Men det var en ganska lĂ„ng process...
Och det viktiga Ă„ret 1968 var jag utbytesstudent och gick pĂ„ "high-school" i södra Kalifornien. Förutom morden pĂ„ Martin Luther King och Robert Kennedy det Ă„ret â som vĂ€ckte stor oro och upprördhet i det vita vĂ€lmĂ„ende villaomrĂ„det dĂ€r jag bodde â mĂ€rkte jag föga av tidens andra omvĂ€lvande politiska hĂ€ndelser och fenomen i landet, som medborgarrĂ€ttsrörelsen och motstĂ„ndet mot Vietnamkriget. Och helt ovetande var jag om den begynnande nya kvinnorörelsen, Women's Liberation movement, och den Vietnamdemonstration i Washington 1968 dĂ€r slagordet "Sisterhood is powerful" lanserades, och en symbolisk ceremoni hölls dĂ„ den traditionella kvinnligheten begravdes; en docka med papiljotter, strumpeband och lösögonfransar. Detta var samtidigt som vi flickor i skolans avgĂ„ngsklass fick lĂ€ra oss sitta snyggt, gĂ„ i trappor och stiga in och ut ur bilar pĂ„ ett elegant sĂ€tt. SĂ„ det kunde jag nĂ€r jag började pĂ„ Ăstra Gymnasiet hösten 68. Förutom perfekt amerikansk engelska.
Jag blev engagerad i elevrĂ„det (var ordförande ett tag â Ăstra Gymnasiet var dĂ„ Sveriges största gymnasieskola) och SECO (Sveriges elevers centralorganisation). SECO prĂ€glades hĂ„rt av de politiskt stormiga Ă„ren kring 1968, och flera politiska fraktioner slogs om makten inom organisationen. Feminism Ă„ sexism Ă„ sĂ„nt var dock inga centrala stridsfrĂ„gor.
Man kan vÀl sÀga att min genusvÀg tog sin början efter gymnasieÄren, kanske nÀr jag sommaren 1974, eller 75, satt vid bÀcken i Nordansjö och lÀste Simone de Beauvoirs Det andra könet som kom pÄ svenska i förkortad form 1973. Jag hade dÄ börjat lÀsa vid UmeÄ universitet, "det röda". Och visst mÀrktes fÀrgen, Àven om man som jag inte var aktiv i nÄgon variant av smÄ- eller storgruppsvÀnstern: Bokborden utanför Rotundan, de politiserade kÄrvalen, demonstrationerna, hyreskampen, studenternas krav pÄ inflytande pÄ alla omrÄden, kurskamrater som lÀmnade eller tog en paus i studierna och istÀllet började jobba som svetsare, svarvare och truckförare.
Men samtidigt pĂ„gick ju det "vanliga" studentlivet med tentalĂ€sning, fester och köande till krogen Krogen pĂ„ helgerna, korridorliv dĂ€r inte alla Ă„t böngryta med rĂ„ris eller var klĂ€dda i nĂ€bbstövlar och palestinasjal. Och dom snygga discopojkarna och flickorna dominerade som vanligt utelivet. SjĂ€lv delade jag lĂ€genhet i centrala stan med en av de dĂ€r snygga och populĂ€ra flickorna. Vi deltog aktivt i nöjeslivet kan man vĂ€l sĂ€ga... Min kompis hade nĂ€bbstövlar, aldrig jag â fast jag hade en brun-o-vit "palestinasjal". Och vi Ă„t aldrig böngryta, men mycket tonfisk och torskrom pĂ„ burk.
Lite speciellt med UmeÄ universitet var dock att man hade betydligt större andel studenter frÄn arbetarklassen eller "studieovana" miljöer Àn de gamla universiteten. Och det Àr klart att det satte sin prÀgel pÄ det akademiska livet.
Jag lĂ€ste alltsĂ„ psykologi vid UmeĂ„ universitet, och idĂ©historia pĂ„ fritiden, först A-kursen pĂ„ kvĂ€llstid, sen B- och C pĂ„ dagtid. PĂ„ den tiden var det fĂ„ lektioner sĂ„ det var inga problem att lĂ€sa dubbelt. Inom bĂ€gge Ă€mnena var klass ett tydligare tema Ă€n kön, egentligen tog ingetdera Ă€mne upp nĂ„got om kön â underförstĂ„tt var att allt handlade om mĂ€nniskan=mĂ€n pĂ„ ett eller annat sĂ€tt. Det tog ett tag innan jag pĂ„ riktigt upptĂ€ckte det. IfrĂ„ga om idĂ©historia var det nĂ€r Caroline Merchants The Death of Nature. Woman, Ecology and the Scientific Revolution kom ut 1980. Den förĂ€ndrade min syn pĂ„ idĂ©historien! 1980 var Ă€ven Ă„ret dĂ„ Kvinnovetenskaplig Tidskrift startade i Lund, sen ambulerande redaktioner. I UmeĂ„ 1992-95.
Men den stora konkreta upprördheten kom nog 1982 dĂ„ ett pampigt tvĂ„bandsverk med idĂ©historiska kĂ€lltexter gavs ut â dĂ€r det inte fanns en enda kvinnohistorisk text! Och en enda text författad av en kvinna, Madame de Stael "Om Tyskland". Nog för att Germain de StaĂ«l var en intressant författare och salongsvĂ€rdinna, men Ă€ndĂ„! Jag och en annan (kvinnlig) doktorand satte dĂ„ i all hast ihop en egen stencilsamling med kvinnoidĂ©historiskt intressanta och relevanta texter. Den anvĂ€ndes flitigt och kom ut pĂ„ Carlssons förlag lĂ„ngt senare (1995) med titeln Förnuft, fruktbarhet, förĂ€lskelse. IdĂ©er om kvinnor och kvinnors idĂ©er. Gavs ut i flera upplagor.
Sommaren 1982 arrangerades ocksĂ„ Kvinnouniversitetet i UmeĂ„. Det var en stor manifestation, myckĂ© inspiration. MĂ„nga förvĂ€ntningar och förhoppningar inför framtiden! Det blev en viktig mötesplats för kvinnoforskning och kvinnorörelsen. HĂ€r var kopplingen mellan kvinnorörelsens olika grupperingar och kvinnoforskningen tydlig. Kvinnorörelsekulturen som bas â sĂ„ng, dans, mat, manifestationer, paroller, plakat â egen flagga! Summer of 82. HĂ€r fanns "arvet" frĂ„n -68 i form av optimism och framtidstro â det gick att förĂ€ndra vĂ€rlden!
Den andra vĂ„gens kvinnorörelse â den som uppstod i USA i slutet av 1960-talet bland unga kvinnor ur olika vĂ€nstergrupper â var en av efterkrigstidens viktigaste sociala rörelser, som haft inflytande över politikens och forskningens utveckling. Women's Studies vĂ€xte fram ur denna rörelse. I slutet av 60-talet/början av 70-talet började kvinnliga forskare och studenter organisera sig i universiteten Ă€ven utanför USA. Det man ville var att öka möjligheterna att forska om kvinnors liv och arbete, samt att förbĂ€ttra kvinnors villkor inom högre studier och forskning. Visst var Kvinnovetenskapligt forum, som bildades 1987, ett exempel pĂ„ detta! Och dĂ€r var jag förestĂ„ndare 1991-93.
Kvinnoforskningen innebar en teoretisering av kvinnoförtryckets ursprung. Den strukturella kritiken som fanns hos den första vÄgens kvinnorörelse (kampen för myndighet, röstrÀtt, rÀtt till utbildning, egendom och arbete) utvecklades och radikaliserades. Begrepp som patriarkat, sexism och exploatering började anvÀndas. Till att börja med var det ocksÄ en omfattande teoretisering kring klass och kön, vilket var den primÀra kategorin? Ursprunget till detta var förstÄs att mÄnga tidiga kvinnoforskare hade rötter eller hemvist i vÀnsterrörelser. Jag kommer ihÄg detta som en intressant och kreativ fas, det var seriösa försök att teoretiskt kombinera klass och kön. Och vi lÀste Heidi Hartmans "The Unhappy Marriage of Marxism and Feminism: Towards a more Progressive Union".
BODIL:
Jag Àr ju född 1976 i Eskilstuna och vÀxte upp i en miljö dÀr det helt klart fanns, i alla fall hos min mamma, bÄde en ambition att vara del av 68-grejen och en underström av feminism och ett intresse för kvinnohistoria. Och sÀrskilt dÄ för Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad vilket nog berodde pÄ att min mamma var frÄn Julitatrakten. Denna bakgrund har nog medfört att jag alltid tyckt att historieskrivningen kring bÄde 68-rörelsen och den tidens kvinnorörelse alltid kÀnts lite vÀl ensidigt vÀnsterorienterad. Jag tÀnker att det mÄste ha funnits en massa olika politiska positioner Àven inom kvinnorörelsen och den tidiga kvinnoforskningen. Hur har du upplevt det?
LENA:
Det Àr klart det fanns stora aktiva organisationer som inte var vÀnster-vÀnster! Gamla Husmodersförbundet t ex (bildat 1919) som 1999 bytte namn till Riksförbundet Hem och SamhÀlle drev aktivt frÄgor om jÀmstÀlldhet i hem, arbetsliv och samhÀlle. Fredrika Bremerförbundet (bildat 1884) agerade för ökad kvinnorepresentation i riksdagen, för lika-villkor och "kvinnofrid" och Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund (bildat 1920) kallade sig för en "feministisk organisation". Och den tidiga kvinnoforskningen handlade ju fortfarande mycket om "jÀmstÀlldhet" och "könsroll", alltsÄ mera liberalt grundade kategorier eller analysredskap. NÀr jag började lÀsa idéhistoria fanns t ex ett jÀmstÀlldhetsseminarium, jag tror det hade sin bas i litteraturvetenskap.
Att historieskrivningen om den hĂ€r tiden tenderar att kĂ€nnas lite ensidigt vĂ€nster-vĂ€nster har du nog rĂ€tt i. BerĂ€ttelserna om tiden blir ibland vĂ€ldigt stereotypa ocksĂ„. Jag kommer ihĂ„g hur irriterade vi som var unga vuxna pĂ„ 70-talet var över filmen Tillsammans frĂ„n 2000 av Lukas Moodysson â som utspelade sig i mitten av 70-talet. Visst kĂ€nde man igen vissa aspekter, vissa personlighetstyper- och beteenden, men inte pĂ„ det överdrivna och onyanserade sĂ€tt som skildrades i filmen.
Den hÀr förenklade historieskrivningen gör ibland att man missar flera andra, nÀrmast strukturförÀndrande faktorer under 60-och 70-talen: att den stora 40-talistgenerationen blev vuxna, ökad urbanisering och internationalisering, kvinnors massiva uttrÀde pÄ arbetsmarknaden, en friare sexualmoral, p-piller, utbyggnaden av barnomsorgen, den högre utbildningens expansion, studielÄn...
BODIL:
NÀr jag började lÀsa pÄ universitetet i Lund kring millennieskiftet antog jag pÄ typiskt svenskt 70-talistvis att den genusmiljö som fanns dÀr dÄ hade funnits betydligt lÀngre Àn vad som faktiskt var fallet. Jag tyckte ocksÄ, precis som mÄnga i min generation, att den dÀr tidiga kvinnohistoriska forskningen kÀndes sÄ mossig. Idag inser jag ju att bÄde de organisatoriska strukturer och idésammanhang som jag arbetar inom idag i hög grad vilar pÄ det arbete som din generation gjorde för att etablera makt och kön som ett kunskapsomrÄde. Men hur sÄg vÀgen ut frÄn 1970- och 1980-talens arbete till dagens institutionaliserade genusvetenskap sÄg ut och pÄ vilka sÀtt du var delaktig i den processen?
Mot slutet av 1980-talet började ju staten engagera sig i dessa frÄgor under beteckningen "jÀmstÀlldhet", och jag var ledamot av Utbildningsdepartementets arbetsgrupp för jÀmstÀlldhet i högre utbildning, "JÀstgruppen" mellan 1992 och 1997 Det var utbildningsminister Per Unckel som tillsatte gruppen, Carl Tamm förlÀngde mandatet. HÀr var det alltsÄ fortfarande "jÀmstÀlldhet" som dominerade agendan. Hur skulle man fÄ fler kvinnor till högre utbildning, sÀrskilt inom naturvetenskap, fler kvinnliga doktorander, forskare, professorer. SÀrskilt en högt uppsatt professor inom naturvetenskap/teknik, som var med i gruppen, var bekymrad över att universiteten missade begÄvade kvinnor! Makt och kön och genus var inte nÄgot som stod i direktiven för gruppens arbete. Men i slutrapporten skrev jag i alla fall om Genus, en kort sammanfattning frÄn könsroll till genus!
Det var ju ocksÄ statliga pengar som sen gjorde det möjligt att bygga upp verksamheten inom Genusforskarskolan hÀr vid universitetet. Vi startade 2002 och jag var koordinator fram till 2007. Det roligaste och mest stimulerande jag Àgnat mig Ät vid UmeÄ universitet! Och nu kan man nog sÀga vi var framme vid ett etablerat "genus". 2007 var ocksÄ Äret dÄ Kvinnovetenskaplig tidskrift bytte namn till Tidskrift för Genusvetenskap. En fundering jag har kring "genus" Àr att kön/socialt kön numera tolkas och analyseras pÄ nya sÀtt, det Àr nya grupperingar som hÀtskt debatterar begreppet kön pÄ det sÀtt man pÄ 70/80-talen stred om analyser och tolkningar av klass. Och klassfrÄgan Àr vÀl knappast lika central inom nutida genusforskning som den var förut. Det Àr andra (identitets)kategorier som dominerar.
BODIL:
Jag Àr ju alumn i Genusforskarskolan och jobbar ocksÄ just nu en del av min tid inom Genusforskarskolan. Jag minns att jag som doktorand slogs av att det bland er som dÄ arbetade inom Genusforskarskolan verkade finnas en ambition att skapa bÄde ett tillÄtande akademiskt rum och ett slags sammanhÄllet upplevelserum. Hur tÀnkte ni egentligen kring relationen mellan plats och tanke nÀr ni designade ramarna för och innehÄllet i Genusforskarskolan? Och vad finns det för rottrÄdar till kvinnorörelsekulturen i det sÀttet att tÀnka kring skapandet av rum?
LENA:
Innan kvinnor hade tillgĂ„ng till det offentliga rummet var man hĂ€nvisad till egna rum. Flickskolor, LĂ€rarinneseminarier, kvinnoföreningar av olika slag. Kunde vara bĂ„de begrĂ€nsande och emanciperande. Men liksom Virginia Wolf (Ett eget rum, 1929) tror jag att ett eget rum Ă€r nödvĂ€ndigt för emancipation. Och Ă€ven efter röstrĂ€tten, medborgarskapet och den formella jĂ€mstĂ€lldheten har kvinnor ofta samlats i egna rum â ocksĂ„. Detta var ju ocksĂ„ centralt för nya kvinnorörelsens i alla fall första fas, att man samlades i kvinnogrupper â för att stĂ€rka varandra, kĂ€nna trygghet och samla energi inför olika aktioner.
Ja, nĂ€r vi planerade för Genusforskarskolans verksamhet och utformning var ambitionen definitivt att forma ett tillĂ„tande och trivsamt akademiskt rum! Vid sidan av att försöka skapa förutsĂ€ttningar för tvĂ€r- och mĂ„ngvetenskapliga genussamtal lade vi stor vikt vid annat gemensamhetsskapande: fest och firande i samband med samlingar, disputationer, internat, nĂ€r vi hade utlĂ€ndska gĂ€ster â vilket vara ofta. SĂ€rskilt nĂ€r vi planerade internaten tĂ€nkte vi pĂ„ relationen mellan plats och tanke â att försöka fĂ„ tillstĂ„nd ett sammanhang, ett rum som var bĂ„de intellektuellt och, ska vi sĂ€ga kĂ€nslomĂ€ssigt, stimulerande. Det var en ganska detaljerad planering dĂ€r inte bara det vetenskapliga schemalades, utan ocksĂ„ rörelseövningar, röstverkstĂ€der, tĂ€vlingar, utflykter, maten och samkvĂ€men. Och visst var detta ett arv frĂ„n kvinnorörelsekulturen!
BODIL:
Att har varit en del av det sammanhanget kĂ€nns ju verkligen sĂ„ himla fint samtidigt som den kĂ€nsla av intellektuell generositet och tro pĂ„ det kollektiva akademiska arbetet som fanns inom Genusforskarskolan nog ocksĂ„ bidragit till att jag inte haft sĂ„ stor lust och/eller förmĂ„ga att okritiskt gĂ„ med pĂ„ villkoren i en högskolesektor som betonar konkurrens, excellens och individualism. Hur ser du pĂ„ den utvecklingen? Och inte minst â vad kan detta tĂ€nkas innebĂ€ra i relation till 68-kopplingen inom genusvetenskapen?
LENA:
Jag tror definitivt att det blivit allt svĂ„rare att upprĂ€tthĂ„lla den "intellektuella generositet" som du nĂ€mner i dessa tider av konkurrens och individualism. Och dĂ€rmed stĂ€ngs mĂ„nga kreativa mötesplatser och möjliga maktkritiska rum. Genusvetenskapen kanske fĂ„tt större möjligheter att muta in ett eget kunskapsomrĂ„de inom ramen för de universitetsstrukturella ramar som finns â samtidigt som den akademiska feminismen avpolitiseras. Och sĂ„ mycket 68-koppling finns nog inte kvar idag, vare sig inom genusvetenskapen eller UmeĂ„ universitet i stort. Men den vĂ€rld vi lever i idag Ă€r ju ocksĂ„ helt annorlunda Ă€n pĂ„ 1960- och 70-talen. Nya problem och motsĂ€ttningar krĂ€ver nya sĂ€tt att tĂ€nka och agera, och sĂ„ lĂ€nge (genus)vetenskapen vĂ€rnar sitt kritiska förhĂ„llningssĂ€tt behöver man inte sakna -68 sĂ€rskilt mycket. Men framtidsoptimismen, tron pĂ„ att det mesta Ă€r möjligt att förĂ€ndra â den saknar jag!
Lena Eskilsson Àr docent i idéhistoria, verksam vid UmU 1976-2016. Förutom att vara lÀrare och forskare inom egna Àmnet, och prefekt, har Lena varit engagerad i kvinno- och genusforskningens framvÀxt och etablering vid universitetet, bl a som förestÄndare för Kvinnovetenskapligt forum och koordinator vid Genusforskarskolan. Hennes forskning har handlat om kvinno- och genus(idé)historia, idémiljöer, fritidens, friluftslivets och turismens historia.
Bodil Formark Àr alumn i Genusforskarskolan och disputerade i historia 2010 pÄ avhandlingen Den vÀlsituerade flickan. Om den svenska flickscoutrörelsens historia 1910-1940. I sin forskning har hon frÀmst Àgnat sig Ät forskning om ung femininitet, flickskap och flickighet. Hon Àr ocksÄ koordinator för nÀtverket FlickForsk! Nordic Network for Girlhood Studies. Hon har de senaste Ären arbetat med frÄgor och stöd inom forskningsfinansiering pÄ Grants Office vid Enheten för externa relationer. Just nu delar hon sin tid mellan att vara vik. lektor vid UmeÄ centrum för genusstudier (UCGS) och samordnare inom forskningsfinansiering och samverkan vid Enheten för externa relationer.