ͯÑÕÊÓƵ

Man måste inte kunna programmera innan man börjar plugga datavetenskap. Algot Heimerson hade förkunskaper, men det ändå var bra att få en gedigen grund i programmeringsspråket C, tycker han.

Bild: Anna-Lena Lindskog

– Det kändes liksom spännande, Umeå är ganska långt bort från Stockholm som jag kommer ifrån och jag hade inte utforskat norra Sverige så mycket. Att det är fina vintrar lockade också.

Algot gick naturvetenskapligt program på gymnasiet och läste sedan hållbar utveckling under ett år på Ölands folkhögskola. Därefter vidtog en viss vilsenhet, vad ville han göra, åt vilket håll skulle han gå?

Han läste några kurser på distans innan han bestämde sig för att plugga datavetenskap – och att det skulle bli i Umeå. Valet stod mellan det kandidatprogram han nu går och civilingenjörsprogrammet i teknisk datavetenskap.

Inte låsa sig för fem år framåt

– Jag var egentligen sugen på båda, men det kändes rimligt att kunna läsa tre år och sedan lägga på två år på en master, hellre än att låsa sig för fem år direkt.

Att plugga och bo på internat på folkhögskola är ett ganska tryggt sätt att inleda vuxenlivet – ett första mindre test att flytta hemifrån. Flytten till Umeå blev att flytta hemifrån på riktigt.

– Jag minns att jag var lite orolig innan. Att jag inte skulle hitta gemenskap, inte trivas, att allt skulle vara svårt, men allt löste sig mycket bättre än jag trodde.

Algot ställde sig i bostadskö i februari samma år som han inledde studierna. Det gjorde att han redan från start fick ett studentrum i korridor och bodde så de två första åren. Det var kul, men ibland påfrestande att bo i korridor, tycker han.

– Det var lite jobbigt att dela kök, man är inte jättesocial alla dagar och vill träffa andra så fort man ska ha något från kylskåpet. Men, det jag uppskattade mycket var att det var väldigt många utbytesstudenter i korridoren. Jag lärde känna människor från Pakistan, Sri Lanka, Turkiet, Kambodja och Spanien.

Det gick också lätt att komma in i studierna, tycker Algot. Från början var mycket repetition av sådant han redan lärt sig på egen hand, men det var också bra att få en stadig grund i programmeringsspråket C.

På programmet lär man sig verkligen att programmera från grunden. Man behöver inte kunna något innan

Våga be om hjälp

– På programmet lär man sig verkligen att programmera från grunden. Man behöver inte kunna något innan. För mig som hade förkunskaper kände jag ändå att jag fick helt nya perspektiv på hur man skriver bra kod. Jag skrev tidigare i Python som är ett språk på högre nivå än C, men genom att lära mig C blev jag också väldigt mycket bättre på Python.

– Något jag uppskattade väldigt mycket i början av utbildningen var att vi fick studietips. Vi hade hela föreläsningar om hur man pluggar på vettiga sätt och hade en uppgift där vi skulle skriva en loggbok över hur man pluggade och vad man kunde förbättra. Det tror jag var jättenyttigt.

Algots råd till blivande studenter är att våga fråga och be om hjälp. Både lärare och äldrekursare hjälper gärna till, svarar på frågor eller sätter sig ned för att diskutera snåriga uppgifter man brottas med.

– I början av en utbildning är det ganska lätt att komma igenom kurser utan att riktigt ta till sig innehållet. Det funkar till en viss gräns, men så småningom kommer man inte vidare. Att stanna upp och reflektera över varför man tycker att något är svårt är viktigt, att verkligen gå till botten med det och se till att lära sig det man förväntas lära sig.

Fick tävla internationellt i programmering

Hittills är kurser som rör algoritmer och problemlösning det Algot gillar bäst. Att få sitta och klura över ett problem, försöka hitta en bra väg framåt och testa vilka konsekvenser olika lösningar innebär är kul, tycker han.

– Det är väldigt tillfredsställande när man hittar något som funkar.

En bit in i utbildningen är valfriheten mellan olika kurser stor.

– Jag har nästan haft problem med att det är så mycket som verkar intressant och det finns för lite tid att hinna alla kurser man skulle vilja gå.

Tillsammans med två kompisar har han också tävlat i programmering. De deltog först i ett nordiskt mästerskap där de kom tvåa bland de som tävlade i Umeå och fick representera Umeå universitet vid programmeringstävlingen NWERC (North-Western European Regional Contest) i tyska Karlsruhe. 

– Där fick vi storstryk, vilket var ganska väntat! Det fanns folk där som tränat sedan de var åtta år och det hade ju inte vi gjort. Jag är bara glad att vi fick åka dit. Det var jättekul, vi blev väldigt väl mottagna och träffade jättemånga duktiga programmerare. Det var cirka 130 lag som tävlade, jag tror vi kom på 88:e plats. Vårt mål var att inte komma sist.

Under andra året på programmet började Algot jobba deltid som amanuens på Institutionen för datavetenskap. Som amanuens blir man en slags lärarassistent.

– Majoriteten av jobbet är att bedöma uppgifter som studenter lämnat in. Den roligaste delen är när man får gå runt i datasalarna, hjälpa folk, handleda och diskutera igenom olika problem. Ibland får man leda workshops eller lektioner. Jag har hållit i en föreläsning också, det var spännande.

Trodde du innan att du skulle jobba under studietiden och rent av undervisa andra?

– Nej, jag hade ingen aning om att det ens var en grej man kunde göra.

Lärorikt att plugga tillsammans

Algot trivs bra med livet som student. Han gillar att det är ganska fritt och att han till stor del kan lägga upp sitt eget schema. Vill han verkligen fokusera hårt på något, sitter han gärna för sig själv och pluggar. Annars stannar han gärna kvar efter föreläsningarna, datasalarna i MIT-huset är hans favoritplatser.

– Man lär sig jättemycket av att sitta tillsammans med andra. Jag har många nördaktiga vänner jag kan sitta och diskutera med och det tror jag är jättelärorikt.

Examen närmar sig, men Algot har inte bestämt vad han ska göra sedan.

– Det finns så många olika alternativ. Jag är lite sugen på att fortsätta med en master, för jag trivs på universitetet. Eller försöka hitta ett jobb. Jag funderar också på att ta en paus och resa lite.